Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarens rustning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE BLANKA VAPNEN.
113
med ledgång och till höger med knäppinrättning för
af- och påtagandet. Halsberget utgjorde liksom den
sista sammanhållande länken i rustningen och måste
alltså vara noga inpassadt i de närmaste delarna. När
hjelmen var försedd med en fläns och medelst denna
infalsad omedelbart i halsberget eller ringkragen,
så att hufvudet kunde fritt vridas åt sidorna,
behöfdes ej någon särskild hals-eller nackskärm. Men
sådana rustningar måste naturligtvis vara mycket
noga hoppassade och arbetade. Harnesket hopfästes
med remmar, och först påsattes halsberget. För
öfrigt började riddarens toalett från fötterna
samt afslutades med hjelmen. Utan väpnarens biträde
kunde detta ej försiggå. Denne besörjde ock smärre
lagningar, men för större fordrades vapensmeder,
hvarför ock sådana alltid åtföljde härarna. Äfven
vid tornerspelen måste vapensmeden vara till hands.
8. Harnesket bestod af ett bröst- (8) och ett
ryggstycke (13), det förra ofvantill (9) försedt
med en stadig fläns till afvärjande af fiendens
svärds- och lansspetsar. Af bröststycket kan
man i allmänhet sluta till en rustnings ålder.
I slutet af femtonde århundradet och början af
det sextonde hade bröststycket en hvälfd, stundom
spetsigt hvälfd form; omkring 1550 hade det en mer
eller mindre framspringande eller ock en trubbig
kant, och vid pass 25 år senare hade denna kant,
sedd från sidan, formen af en utstående vinkel;
i början af sjuttonde århundradet var bröststycket
kort och åtsittande. Det utgjordes vanligen af
ett enda stålbleck, men var stundom till sin nedre
del skuf-bart. Dessutom förekommo ock harnesk,
som voro helt och hållet sammansatta af flera mot
hvarandra rörliga skendelar. Ett harnesk kallades
helkräveta (början af sextonde århundradet), när
alla dess delar voro mot hvarandra skufbara,
och h al f kravet a, när endast dess nedre del var
sålunda sammansatt.
9. De små skenorna (10), som voro anbragta ofvanför
harneskets sid-partier till skydd for armhålorna,
medgåfvo armens fria svängande. Under harnesket
bar riddaren en vadderad tröja af elghud,
men stundom äfven af siden, med det tyska namnet
gambeis. Denna klädnad måste passa mycket
noga efter kroppen för att kunna skydda honom
för den plågsamma, farliga tryckningen af de
tunga fiendtliga huggen. Endast några få sådana
tröjor finnas nu mera i behåll. I katedralen i
Chartres finnes en af rödt tyg, som anses ha
tillhört Filip den sköne (död 1314) eller hans
son Karl IV (död 1328). Närmast ofvanpå denna tröja
eller kyller, hvartill hörde en fot-och benbeklädnad,
likaledes af elghud, bars pansarskjortan, som sålunda
täckte alla fogar mellan skenharneskets särskilda
delar.
10. Skörtet, sammansatt af skufbara skenor,
skyddade ländtrakten och bestod af två hufvuddelar,
fram- och bakskört .(11, 14), det förra dessutom
utgörande fäste för två andra skenförlängningar (12),
som likväl ofta voro i ett stycke med framskörtet.
De s. k. halfva rustningarna mot slutet af sextonde
århundradet räckte från hjessan ned till dessa ännu
något mera förlängda skört.
11. Medelst remmen (15 a) blef harnesket
fast åtspändt, så att bröststycket nådde öfver
ryggstyckets sidokanter. I veka lifvet fick
pansaret väl tynga, men ej trycka.
V’ppenningarnas ’bok.
VI. .
°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
