Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutbetraktelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
SLUTBETRAKTELSE.
och Australiens skogar. I båda fallen gälde det
visserligen att af vildmarken tillkämpa sig bostad,
föda, kläder m. m., men de hjelpmedel, som stå det
18:e och 19:e århundradets nybyggare till buds, äro
i våra dagar helt andra än på den tid, då våra från
Asien kommande urfäder först beträdde Europas jord
för att här bosätta sig.
Den heta zonens invånare bjuder den frikostiga
naturen nästan öfver allt på ett dukadt bord,
och åtminstone så länge stammarna ej bo för trångt
tillsammans på ett knapt utrymme, behöfver negern i
mellersta Afrika, det tropiska Amerikas urinvånare
och infödingen på Söderhafsöarna under eqvatorn
endast taga för sig för att stilla sin hunger,
på samma gång det milda luftstrecket nedsätter
anspråken på bostad och kläder till det minsta
möjliga. Behofven äro lätt tillfredsstälda, och under
fredliga tider fordras för öfrigt endast att skydda
sig mot stora och små fiender ur djurriket eller,
der någon konstdrift yppat sig, på bostad, vapen och
husgeråd göra försköningsförsök,. som äfven sträcka
sig till den egna kroppen, hvilken behänges med lätt
erhållna prydnader af enklaste slag eller utmålas
på groteskt vis. Men härmed är också gränsen uppnådd
för uppfinningssnillet i de trakter, der solen sänder
sina strålar lodrätt till jorden.
Helt annorlunda gestalta sig förhållandena i det
tempererade jordbältet. Minst samma behof göra sig
här gällande, men invånarna ha uppgifvit den nästan
passiva rolen att endast taga för sig. Här gäller det
fast mer att göra den yttre naturen sig underdånig
och med största möjliga kraftansträngning gent emot
henne betrygga den egna tillvaron. Arbetet inträder
i sina rättigheter som medveten, mensklig verksamhet,
hvarmed något nyttigt afses och ett kändt behof skall
afhjelpas, och i främsta rummet jordbruksarbetet,
som syselsätter sig med frambringande, fördelning och
användning af njutningsmedel och förbrukningsartiklar.
I början försökte säkerligen menniskan äfven i den
tempererade zonen att lefva för dagen; åtminstone
har hvarken historia eller psykologisk forskning
något att berätta om en »medfödd» arbetsdrift. Det
var först nöden, som föranledde henne att med sina
händer skapa något brukbart, och en genomgången
hård tids erfarenhet var utan tvifvel den bästa
sporren för att drifva henne att i tid vidtaga
åtgärder till skydd mot dess förnyande. Det var
alls icke någon öfversvinnelig lust för arbetet,
som dref till uppfinningen af de första verktygen,
utan vida mer begäret att så mycket som möjligt lätta
de oundvikliga mödor, hon måste underkasta sig.
Denna sträfvan att i första rummet tillgodose den
egna fördelen låter tydligt skönja sig under hela
gången af den materiela utvecklingen. Hon är också
någonting helt naturligt och i sig sjelft alls icke
klandervärdt, hon blir det först då, när hon drifves
till sin spets och lemnar å sido afseende på rätt och
billighet. Men i alla andra fall var och är just detta
sträfvande efter eget och närmastes välbefinnande
den förnämsta driffjädern till ansträngande af alla
krafter, den mäktigaste sporren till arbete, den
oumbärliga häfstången till allt framåtskridande. Utan
begäret att befrias från ett antingen besvär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
