Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutbetraktelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETETS FÖRDELNING.
573
stånd, ty äfven ett lands naturförmåner erhålla först
genom det sin användbarhet och sin betydelse. Men
för att kunna gifva afkastning behöfver arbetet två
saker, först och främst kraft, mekanisk så väl som
andlig, och för det andra tid. Den mekaniska kraften
låter förmånligast utveckla sig ur stenkolet medelst
ångmaskinen och ur arbetarens muskler medelst ett
sundt och förståndigt lefnadssätt. Den andliga kraften
växer med den stigande bildningen. Ät alla dessa tre
faktorer måste nationalekonomin i mån af deras höga
värde egna ett särskildt afseende.
Kolförrådet kunna vi visserligen ej öka, men det står
dock i vår makt att genom största möjliga fullkomning
af maskinerna fördröja dess uttömmande. Att höja
sin kroppsliga arbetsförmåga och på samma gång
sitt välbefinnande ligger till stor del i menniskans
makt. Den andliga bildningen slutligen skapas af henne
ensam. Så olika nu än kraftkällorna och kraft formerna
i och för sig äro, hänga dock deras skötsel och
tillgodogörande mycket nära tillsammans. I synnerhet
gäller detta i fråga om de menskliga förmögen-heterna,
hvilkas utbildning derför är en af nationalekonomins
vigtigaste uppgifter och som vi derför som hastigast
i några punkter skola taga i skärskådande. Arbetarens
ställning är af dem beroende, och lagstiftningen
måste i första rummet göra afseende på dem.
Tidens värde. Skall en viss gifven kraftmängd, lika
godt om hon hunnit sin ideala höjdpunkt eller ej,
användas till att gifva största möjliga afkastning,
blir i afseende på effekten tiden, hvarpå detta kan
ske, den vigtigaste faktorn. Ty den menskliga kraften
är till sitt väsen en sådan, som ständigt födes
på nytt och genast måste förbrukas, om hon ej för
alltid eller åtminstone för arbetaren i den af honom
som nyttig antagna riktningen skall gå förlorad. En
dags föda, så vidt vi nämligen blott anse henne som
arbets-källa, är nästan bortslösad, om på den dagen
ingenting arbetas. Stenkolen förlora visserligen
ej i värde genom att förvaras, men menskligheten
kommer derigenom först senare i åtnjutande af
det arbete, som med dem skall alstras. Härigenom
fördröjas de kulturbefordrande elementen och den
materiela hushållningen förlorar genom ångmaskinernas
syslolöshet i kapitalarbete, räntor, hvilket måste
anses för en omedelbar förlust.
Ej i tiden sjelf, utan i hans användning ligger hans
värde. Han är en egendom, som oupphörligt glider
oss ur händerna, en kostbar tråd, af hvilken vi
genom arbete kunna upplinda så mycket vi behaga på
den spole, vi kalla vår egendom, men som ohjelpligt
löper sin kos, så länge ej den flitiga handen vrider
omkring hjulet.
Den flyktiga tiden kan som egendom endast derigenom
fixeras, att han förvandlas till något, som har ett
varaktigt värde, och ju varaktigare detta värde är,
desto större är äfven tillväxten i rikedom.
Arbetets fördelning. Att på en viss tid frambringa
största möjliga mängd af värdefulla arbetsalster är
för arbetaren så mycket lättare, ju större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
