Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning - Linneväfveriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid godsherrns borg stodo de lifegnas och
handtverkarnas bostäder, i förrådshusen upplades
sad, vax, fläsk, men äfven ylletyg, lärft, skodon
o. d., som afhemtades af köpmännen i utbyte mot
småkram och kryddor, hvaraf man i anseende till den
myckna köttfödan behöfde stora mängder. Dessa voro
gårdsherrns och hans familjs enda behof, arbetarna
fingo hvad de till sitt lifsuppehälle behöfde af
herskapet och kände inga andra behof.
Slump eller böjelse drog den ene till en, den andre
till en annan syselsättning. Spinning och väfning
af lin och hampa föllo naturligtvis på den qvinliga
tjenstepersonalens lott. Af den manliga öfvertog
en del förfärdigandet af alla träredskap, en annan
metallarbetena, en tredje sadel- och skomakarens
arbeten o. s. v. Redan på Karl den stores tid erbjödo
de stora godsen på visst sätt anblicken af en stad i
smått, och det bekanta capitulare de villis uppräknar
en så stor mängd handtverkare, som skulle finnas på
hvarje kungsgård, att det ej kan förvåna oss, om vi i
de nya städer, som uppstodo under de närmast följande
århundradena, redan från början finna en mängd strängt
skilda handtverksklasser. De till städer småningom
utväxande grefve-och biskopsgodsens slöjdkunniga
underhafvande, äfvensom de, hvilka vände godsen ryggen
för att i städerna söka frihet och sjelfständighet,
sedan dessas borgare tillkämpat sig egen domsrätt och
andra friheter, behöfde ju blott for egen räkning
idka samma handtering, som de förut öfvat i sina
herrars tjenst, och stadshandtverkaren var färdig.
På samma enkla, naturliga sätt utvecklade sig
medeltidshandtverket vidare. Borgarna delade sig
efter sina yrken i skrån, hvart och ett med sina
särskilda rättigheter. Köpmännen och fabrikanterna
kallades patricier eller stadsjunkrar, innehade alla
embeten och förde stadens styrelse. Handtver-karna
voro indelade i skrån. De förra tjenade i krig
till häst och i full rustning samt antogo adligt
vapen, de senare ordnade sig i kompanier, och deras
ålderman var fanbärare. Sedermera tilltvungo de
sig del i stadsregementet och förjagade ej sällan
patricierna. Dessa skrån utbildade genom tredelningen
i mästare, gesäller och lärlingar, genom gesällprof
och mästerstycken, offentlig besigtning af varorna
o. s. v. den tekniska färdigheten och skaffade sig
derigenom öfver allt afsättning. Arbetsfördelningen
gjorde dock ej det ena yrket umbärligt för det andra;
så behöfde klädesväfvaren spinnaren, färgaren
och valkaren, skomakaren garfvaren, spiksmeden
och repslagaren o. s. v. Der nu ett yrke kom i
synnerlig blomstring, hade äfven flera andra deraf
stor fördel, föreningar ingingos emellan dem, och
sådana skråförbund blefvo talrika och erhöllo ett
stort inflytande i staden.
Vi kunna här ej inlåta oss på någon närmare skildring
af den tekniska utbildningen, utan hänvisa till den
utförliga behandling deraf, som i Uppfinningarnas
bok blifvit lemnad, och inskränka oss här till en
historisk öfverblick.
Linneväfveriet. Af de yrken, som syselsätta sig med
tillverkning af beklädnadsämnen, har ett företrädesvis
förblifvit en landtlig husslöjd. Vi mena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
