Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linneväfveriet - Bunt- och sadelmakeriet - Klädesväfningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEDELTIDENS SLÖJDFLIT.
37
linneväfveriet. Detta förhållande har sin grund så
väl i lättheten äfven för den minsta jordbrukare att
anskaffa råämnet som ock i spinningens och Väfningens
utomordentliga enkelhet. Vi få dock härvid ej tänka
på en tillverkning af fint skjortlärft, dräller
o. s. v.; behofvet häraf inträdde först på en högre
odlingsgrad. Under hela medeltiden inskränkte sig
linneväfveriet väsentligen till förfärdigandet
af linnebluser, de så kallade polrockarna, sådana
arbetarna ännu i dag begagna. En stadshandtering
blef linneväfveriet först der, hvarest efterfrågan
från utlandet framkallade ett större behof af
likformigt förfärdigade varor och vilkoren för
linodlingen voro synnerligt gynsamma. Men äfven der,
och detta var särskildt förhållandet i Westphalen,
Nederländerna, Timringen och Schwaben, spans och
väfdes hufvudsakligen på landet och mest för de
i städerna boende förlagsmännens räkning samt
efter deras föreskrifter. Finare linneväfnader
tillverkades i Nederländerna, Sydtyskland, Picardie
och Champagne, der äfven andra sätt for linets
användning tidigast blefvo kända. Så höra vi redan
1396 omtalas lärfttapeter, väfda i Ärras. Då mot
medeltidens slut äfven bomullens bearbetning blef
bekant och sedermera allmännare öfvad, begagnade sig
linneväfvare deraf för tillverkning af blandade tyg,
som bestodo af både lin och bomull.
Bunt- och sadelmakeriet. Om också af mindre allmän
betydelse än linneväfveriet, tillhör dock buntmakeriet
medeltidens vigtigaste slöjdgrenar. Liksom hos romarna
purpurbrämet på togan var det utmärkande tecknet för
de högre stånden, var under medeltiden begagnandet
af pelsverk en adelns och de med honom jemnbördiga
ståndens företrädesrätt. Förbrukningen var derför
mycket betydlig, och buntmakarna eller körsnärerna
bildade ett ansedt skrå, såsom förhållandet särskildt
var i Briigge, Strassburg, Magdeburg, Braunschweig
m. fl. städer. Mellersta Europa gaf dock naturligtvis
blott de vanligaste slagen af pelsverk, såsom varg-,
räf-, gräfsvins-, lo- och björnskinn. Dessa, liksom
skinnen af huskatten och ekorren, kallades vanligen gr
å verk; skinnen af vesslan och den röda ekorren gingo
under namnet bunt verk. Allt finare pelsverk deremot,
såsom mård, svart räf, utter, hafver och hermelin, som
genom de hanseatiska köpmännen infördes från Sverige,
Norge och Ryssland eller Donau uppför från Ungarn,
kallades sk ö n ver k.
Sadelmake riet s stora betydelse redan under
medeltidens äldre århundraden låter lätt förklara sig
af den starka åtgången af remtyg och läderarbeten på
en tid, då krigståg och fejder nästan utan afbrott
följde hvarandra och den största delen af hären stred
till häst. Handeln med betsel, sadlar, svärdsslidor,
ryttarstöflar och skinnbyxor var ytterst liflig,
och särskildt nämnas de nederländska städerna, såsom
Gent och Namur, jemte Strassburg, Ziirich och andra
som hufvudorter för dessa tillverkningar.
Klädesväfningen. De hittills nämda slöjdgrenarna
öfverglänstes dock af klädesberedningen, hvilken
hela medeltiden igenom gaf den nederländska och tyska
handeln hans vigtigaste utförselvara. Begynnelserna
till denna närings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
