måste genom murning eller pålning göras tillräckligt säker. Midt på denna fasta grund eller bädd uppföres en rad stapelblock - på hvarandra lagda timmerstycken - på hvilka fartyget under byggandet hvilar. Sedan det är färdigt, anbringas för dess aflöpning en med plankor beklädd blockrad på hvarje sida om stapelblocken, hvilken bygnad kallas af löpningsbädd. Så väl den fasta bädden som aflöpningsbädden kallas äfven blott bädd. Aflöpningsbäddens lutning rättar sig dels efter vattnets djup och belägenhet, dels efter storleken af det fartyg, som skall byggas, ty stark lutning och grundt vatten passa tydligen ej tillsammans, liksom å andra sidan det ej kan vara likgiltigt, hvad vigt en kropp har, som genom sin egen tyngd skall glida utför ett lutande plan. På en för brant bädd skulle ett stort skepp slutligen erhålla en sådan hastighet, att fara för dess säkerhet uppstode, på en bädd med för liten lutning deremot skulle ett mindre och följaktligen lättare fartyg ej få erforderlig fart för att utan hjelp kunna löpa i sjön. Bäddens vanliga lutning är derför för större fartyg omkring 7 linier och för mindre ungefär l tum för hvarje fot af längden. Ofta är, såsom vår titelbild visar, bädden till skydd mot regn försedd med en öfverbygnad med fönster på taket. På de engelska örlogsvarfven äro dessa jätteskjul till och med utrustade med gasledning för att möjliggöra nattarbete. Allt efter bruket hos olika nationer ställas fartygen antingen med aktern eller förn närmast vattnet. Endast de stora jernskeppen bruka i följd af sin ofantliga längd i förhållande till bredden sättas i sjön på tvären. Detta eger äfven alltid rum, då vattnet, hvarvid varfvet ligger, ej har tillräcklig bredd att medgifva annat förfaringssätt. Kölen (k fig. 140) utgör skeppets grundval; han är ett fyrkantigt timmer, dock ej af qvadratisk genomskärning, för det mesta sammansatt af flera