Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Träfartyg. Ritningen - Varf och bygnadsplats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Första början till en skeppsbygnad består i
uppgörandet af tre genomskärningsritningar: en,
som lodrätt skär fartyget i dess midt eller snarare
i dess största bredd, en annan, som skär det i
tu utefter dess längd, och slutligen en tredje,
som föreställes vågrätt afskära det lastade
skeppets öfver vattnet befintliga del från den
undre osynliga. Å dessa tre ritningar äro åtskilliga
projektioner anbragta, så att de utgöra planer eller
konstruktionsritningar. På den, som går genom den
största bredden, afbildar man med henne parallela
skärningar af fartygets för- och akterskepp:
spantritning; på den andra uppdrar man linier på
bestämda afstånd utefter hela längden från förn till
aktern, så kallade långskeppslinier: sidoritning,
och på den tredje flera horisontala skärningar,
hvilkas yttre konturer kallas vattenlinier:
planritning. Genom dessa af skeppsbyggmästaren
uppgjorda konstruktionsritningar äro den nya
bygnadens alla storleks- och formförhållanden noga
bestämda, så att intet väsentligt öfverlemnas åt
dens godtycke, som utför arbetet. Den skapande
mästaren måste naturligtvis redan på förhand ha
gjort klart för sig dessa förhållanden. Det gifves
intet konstruktionssätt, som hos ett skepp kan i
fullt mått förena alla tänkbara goda egenskaper,
alldenstund dessa egenskaper till en del strida emot
och upphäfva hvarandra. Hvarje skepp har således
tillkommit på förmedlingens väg, och derför vet också
nästan hvar och en sjelfständig skeppskonstruktör att
åt sina skapelser gifva någonting egendomligt, ehuru
de alla ha sig bekanta samma, sedan lång tid tillbaka
på erfarenheten grundade regler. En skeppskropp låter
lika litet matematiskt bestämma sig som kroppen af en
svan, och derför ha äfven skeppsbygnadskonstens regler
tillkommit på ren erfarenhetsväg. Hufvudfordringen på
ett skepp blir alltid,, att dess hastighet genom
vattnet är så stor som möjligt, och härför är
naturligtvis en god form på den del af det fullt
lastade skeppet, som befinner sig under vattnet,
det förnämsta vilkoret.
Då ett fartygsskrofs flesta delar utgöras af
timmer af olika böjning, måste dessa först enligt
konstruktionsritningens tre särskilda delar uppritas
i naturlig storlek och mönster förfärdigas efter
dessa ritningar att vid arbetet tjena timmermännen
till rättesnöre. Uppritningen sker på mallbodens
golf. Mönstren, som göras af tunna bräder,
kallas mallar. Alla delar, för hvilka de naturliga
virkesdelarna ej äro tillräckligt stora, måste väl
och varaktigt sammansättas af flera stycken, och
detta gäller äfven för de särskilda spanten. Till de
böjda styckena använder man gerna timmer, som äro
växta krumma af naturen, dock är man nu för tiden
mindre beroende häraf än förr, sedan man lärt sig
att med ånga uppmjuka de svåraste timmerblock och
genom starka pressmaskiner gifva dem önskad böjning,
hvilken förblir varaktig, om pressningen får fortfara,
tills timren torkat.
Yi vilja nu anse den första bearbetningen af
de särskilda delarna som redan verkstäld och
begifva oss till sjelfva bygnadsplatsen eller
tillverkningsstället, som i denna sin egenskap fått
namn af varf. Det är naturligtvis beläget nära intill
vattnet, dit fartyget sedermera skall flyttas. Här
sker byggandet på en åt vattnet sluttande grund, som,
om han ej i sig sjelf är fast,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
