Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skeppskroppens sammansättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bordläggningen undre plankgången, sambordsplankan (s),
inpassas. Kölen bestämmer fartygets längd i bottnen
och uppbär under bygnaden hela tyngden, Han utgör
ryggraden i skelettet, liksom samtliga spanten kunna
liknas vid refbenen. För en hals är äfven sörjdt;
kölen får nämligen i sin främre ända en fortsättning,
som i båge eller annan kroklinie sträcker sig
uppåt och bestämmer den främre delens form och
höjd. Denna fortsättning kallas förstäf. På aktra
ändan af kölen reser sig ett annat timmerstycke,
som icke är böjdt, utan rätlinigt, och antingen
står lodrätt upp eller faller något akteröfver och
kallas akterstäf. Båda stäfvarna äro tillika å
ömse sidor försedda med spunningar för att mottaga
bordläggningsplankornas ändar. Som hufvuddelar af
det hela, måste begge vara mycket starka och erhålla
derför till förstärkning hvar sin stäfföljare
och ett knä för förbindningen med kölen.
Spant kallas samlingen af de timmer, som i upprätt
ställning gå från kölen upp till relingen å ömse
sidor af fartyget. I följd af fartygets svängda form
äro de olika allt efter den plats, de intaga. Det
spant, som är beläget, der fartyget är bredast,
kallas nollspant. Ett fullständigt spant eller fast
spant består af två sammanbultade timmerringar och
är sammansatt af ända till 13 eller flera delar,
såsom vår figur, hvilken framställer hälften af ett
fast spant, utvisar. Mellan de fasta spanten insättas
enkla spant eller löshästar, hvilka utgöras af endast
en timmerring. Afståndet mellan spanten vexlar från 3
till 6 tum, men kan naturligtvis också vara större. På
krigsfartyg fyllas äfven dessa mellanrum under vattnet
med trävirke. I spanten göras inskärningar, våghål
(v), af halfrund form, som tjena till att lemna
inkommet vatten fritt aflopp att rinna till pumparna.
Angående de flerfaldiga olika mindre stycken, som
hittills ingått i bygnaden och äro nödvändiga för
det helas fasta sammansättning, äfvensom rörande
förbindningens åstadkommande genom fogning, tappning,
förbultning m. m., kunna vi ej ingå i någon närmare
beskrifning. Ett timmer af vigt, som bör omnämnas,
är emellertid kölsvinet eller kölföljaren
(ks fig. 140). Det ligger öfver kölen på spantens
nedre ändar och tjenar så väl till de undre delarnas
bättre förbindning som att uppbära masterna, hvilka
stå på det. Kölsvin, bottenstockar och köl förenas
fast genom grofva bultar.
Fartyget säges nu vara uppsatt i förtimring, och
man skrider till den yttre och inre beklädnaden. Hela
den yttre beklädnaden kallas med ett gemensamt namn
bordläggning, den inre garnering. Så väl bordläggning
som garnering utgöres af en samling plankor, hvilka
ligga långskepps på spanten och bilda en betäckning
öfver dem samt sträcka sig från fartygets ena ända
till den andra. Då plankorna vid påläggningen måste
mer eller mindre böjas, utsättas de först i ett
slutet rum, så kallad baskista, flera timmar för
inverkan af het vattenånga, hvarigenom de erhålla
behöflig mjukhet.
Vissa plankgångar så väl af bordläggningen som
garneringen, hvilka äro afsedda för särskilda ändamål,
tillverkas gröfre än de öfriga samt fastsättas före
dessa. De äro af bordläggningen: berghultet (bh
fig. 140), och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
