Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fartygets upptackling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På flera ställen af master och stänger befinna sig
block med rörliga trissor, för att medelst tåg kunna
upphala och nedfira åtskilliga delar. De största
af dessa hissverk, fallen med sina block, äro de,
som bringa rårna på deras platser vid masterna och
der hålla dem hängande.
Rårna tjena förnämligast att uppbära och utbreda
seglen. De största af dem göras ej af ett enda stycke,
utan sammansättas, i likhet med de gröfre masterna,
af flera delar. De äro betydligt längre, an fartyget
är bredt, och stormastens understa rå, den största af
alla, är fulla 7/8 af mastens längd. Rårna afsmalna
alltid åt ändarna. De fördelas på masterna allt efter
dessas afsatser, hvilka gifva så väl rårna, som de
vid dem fästa seglen, deras namn. Består sålunda en
mast af undermast, märs-, bram- och öfverbramstång,
bär han underrå, märsrå, bram- och öfverbramrå. Äfven
bogsprötet kan ha en rå, blindrån, på hvilken dock nu
för tiden ej föres något segel. Andan af en rå kallas
nock, och der denna börjar, befinner sig ett aflångt
hål med en skifva, skifgatt, för ledning af skoten,
hvarom mera längre fram. Hvarje rå hålles intill sin
motsvarande mast eller stång med en ring af tågverk
eller jern, rack, som är stadigt förenad med rån,
men lös om stången, så att rån lätt kan vridas. På
undermasten hänger rån längre ut, och räcken utgöres
här antingen af en jernketting, eller ock vrider sig
rån kring en bult om masten. Gafflar och bommar ha
samma ändamål som rårna, men hänga ej tvärs öfver
fartyget, utan i dess längdriktning, gafflarna i
höjd med underrårna, bommen tätt öfver relingen,
alla på masternas aktersida. Äfven de äro smalare mot
ändarna och ha i den främre en halfmånformig tillsats,
som heter klo och omfattar masten. Gaffelns aktra
ända kallas pik. Ofta står bakom masten ett mindre
rundhult, som tjenar till stöd för gaffeln och längs
hvilket denna kan halas upp och ned. Det kallas
snaumast. Allt klenare rundhult kallas spiror,
så t. ex. de stänger, som begagnas for att i god och
svag vind sätta till hjelpsegel. Storleken af alla
dessa master, rår o. s. v. står i visst förhållande
till skeppsskrofvets dimensioner, så att till exempel
stormastens längd är beroende af fartygets bredd,
de öfriga masternas åter af stormasten; rårnas längd
bestämmes efter fartygets.
För att uppfånga vinden och medelst honom framdrifva
fartyget har man försett det med segel. Dessa äro
anordnade med största sinnrikhet och så inrättade,
att man skyndsamt och säkert kan ge dem en lämplig
ställning. De tillverkas af mycket tät, af hampa
särskildt för ändamålet gjord duk af flera olika
groflekar. Till underseglen begagnas den gröfsta
sorten, till de öfversta seglen deremot stundom
endast linneduk. I Amerika och medelhafsländerna är
segelduk af bomull mycket i bruk, äfvensom hampan vid
segelduks tillverkning nu för tiden, ty värr, ofta
uppblandas med jute (en ostindisk växt). Ett segel
hopsömmas af flera bredder segelduk medelst fin,
men väl tvinnad och tjärad tråd, segelgarn. Hvarje
bredd kallas duk. Arbetet verkställes på segelbänken
af matroser och segelsömmare. Seglens kanter omgifvas
for styrkans skull med löst slagna tåg af bästa sort,
kallade lik. I hörnen, och öfver allt, der tåg for
seglens utspännande skola anbringas, insättas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
