Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fartygens utrustning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ankarets form ligger gifven i sjelfva dess natur,
och af alla försökta förbättringar har blott
en visat sig praktiskt användbar och vunnit
tillämpning, nämligen ankaren med rörliga flyn,
så kallade patentankaren. Olikheten består, som
fig. 161 visar, deruti, att läggen och kronan ej
tillsammans bilda ett helt, utan äro skilda stycken,
förenade liksom balansen och klofven på en våg. Så
snart det ena flyet tar emot läggen, upphör rörelsen,
men då har äfven den andra flyarmen just erhållit
den fördelaktigaste ställningen för att hugga sig
fast i bottnen. Fördelarna hos det rörliga ankaret
ligga således deruti, att de båda flyarmarna ej
sprida ut sig så mycket som på det vanliga, att
det har mindre benägenhet att kantra åt sidan, enär
den uppstående armen ej är så hög, i den småningom
tilltagande bredden af de stora flyna samt i de
från dessa utgående smärre. Dessa hindra nämligen
kettingen att slingra sig om de större flyna och
derigenom rycka upp ankaret från bottnen, ett fall,
som ofta inträffar med ankaren af äldre konstruktion,
när för mycket ketting på en gång blifvit utsläpt
eller fartyget vid vindförändring eller strömkastning
drifver öfver sitt ankare med kettingen släpande
längs bottnen. Detta slags ankaren kunna vara 1/7
lättare än den vanliga sorten och likväl ega samma
motståndsförmåga. Bland patentankaren intar Martins
sjelfkantrande patentankare ett framstående rum. Den
korta stocken och flyarmarna ligga här i samma plan,
och kronan är till en viss vinkel rörlig i ett hål i
läggens nedre ända, hvarigenom begge flyna samtidigt
dragglikt hugga uti bottnen.
De smärre ankarna eller ström- och varpankarna
användas, då fartyg skola varpas fram, det vill säga,
då de utan tillhjelp af segel eller ånga skola
flyttas från ett ställe till ett annat. Ankaret
med vidfäst tåg fälles så långt från fartyget som
möjligt, hvarefter man vindar in på tåget. Har ett
skepp förlorat sina ankaren, måste man söka på ett
eller annat sätt åstadkomma ett nödankare, skulle det
också endast bli en svår jernmassa, som ej genom sin
form, utan blott genom sin tyngd, håller fast fartyget.
Föreningslänken mellan fartyget och ankaret utgöres
enligt det gamla bruket af ett tåg, enligt nutidens
af en ketting, och äfven här har i striden mellan
gammalt och nytt jernet afgjordt fått öfvertaget,
då kettingar i mångfaldiga afseenden ha företräde
framför tåg, så att dessa senare nu mera endast
undantagsvis begagnas till detta ändamål.
Det svåraste ankartåget, plikttåget, är tillika det
tjockaste tåg på hela fartyget. Dess groflek växer
med fartygets och det tillhörande ankarets storlek,
och det med 4 linier af omkretsen för hvarje fot af
fartygets största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
