Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångfartygets historia - Hjulångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjömaskinernas styrka höll sig i början inom
anspråkslösa gränser och hade ännu 1825 ej
öfverskridit 60 till 80 hästkrafter. Man ansåg
ännu i allmänhet ångfartygen endast lämpliga
för flod- och kustfart, och härtill voro små
fartyg tillräckliga. Engelsmännen med sina många
aflägsna besittningar måste dock vara angelägna
att åstadkomma oceandugliga ångfartyg. Detta lät
sig naturligtvis endast göra genom att bygga mycket
större fartyg med vida kraftigare maskiner, ty ville
man skicka ut en mindre ångare på en lång sjöresa,
der intet tillfälle fans att intaga nytt kolförråd,
skulle han måhända ej vara i stånd att lasta mera
än det nödvändiga bränslet. Ju större fartyget
är, desto fördelaktigare ställer sig förhållandet
mellan kolbehofvet och lastdrygheten, ehuru ännu
i dag det förra tar i anspråk inemot hälften af den
senare. Sålunda blef England de stora oceanångarnas
land, medan Nordamerika i följd af sina egendomliga
förhållanden hufvudsakligen slog sig på ångbåtsfart
på sina stora floder och sjöar och skapade dessa
jättelika flytande salonger eller hotell, som äro i
stånd att på en gång fortskaffa en liten stads hela
befolkning. Likväl skulle engelsmännen äfven i fråga
om oceanfarten ej taga första steget, ty medan man på
denna sidan Atlanten lifligt afhandlade möjligheten
att med ånga färdas öfver honom, ankom redan 1819 det
i New-York bygda Savannah till Liverpool, utan att
ha angjort någon mellanstation, och gick derifrån,
efter intaget nytt kolförråd, till S:t Petersburg
samt återvände välbehållet till hemorten.
Den första engelska oceanångaren, Enterprise, med
120 hästkrafters maskin, gick 1826 till Indien; 1838
följdes han af Great Western, en jernångare om 500
hästkrafter, som på 16 dagar gick från Bristol till
New-York och gaf så lysande resultat, att lusten
att gå ännu längre ej kunde uteblifva. Sedermera
uppträdde, med ökade dimensioner, Himalaya och
Persia, tills slutligen i den 698 fot långa och
85 fot breda Great Eastern åstadkoms ett verk,
hvilket så mycket säkrare kommer att stå ensamt, som
dermed den praktiska duglighetens gräns redan blifvit
öfverskriden, ty ett fartyg, som har så ringa utsigt
att någonsin få full last och som, om det verkligen
skulle få det, läte befara allt i afseende på sin
hållbarhet, är ett förfeladt verk. Great Eastern
har ock endast erhållit tillfällig syselsättning,
förnämligast vid oceankabelns nedläggande, men ingen
fast anställning. Det är ett, om än dyrbart, dock på
många sätt, och ej minst genom sina flerfaldiga öden
och missöden, intressant försök.
Hjulångare. Hvad som i ångmaskinsväsendet öfver hufvud
för de allra flesta fall gäller, eller att ångan
tjenar till att vrida omkring en axel, är i fråga om
ångfartyg alltid regeln. På hjulfartyg ligger denna
axel tvärs i fartyget med hjulen på sina utskjutande
ändar. Skruffartygets axel deremot ligger djupt
ned i rummet i fartygets medellinie, och om det på
senaste tiden åter upptagna reaktionssystemet eller
»den hydrauliska propellern», som det vill synas,
kommer till heders, ha vi en tredje ställning af
axeln, nämligen den lodräta i fartygets midt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
