Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Segel och roder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
seglar med god stadig vind, och lika bra kunde passa
för en skottkärra eller issläde.
Så länge seglingskonsten och sjöfarten i allmänhet
endast förblefvo en brukets och vanans sak, kunde
de ej med säkra steg utveckla sig till ett klart
insedt mål. Först då man för ungefär 200 år sedan
började taga teorin, mekanikens lagar, till hjelp,
beträdde man den bana, hvarpå man sedan kunnat
fortgå från den ena förbättringen till den andra,
ända tills man hunnit vår nu varande ståndpunkt. Vid
teorins hand måste man nu omsider komma till insigt
om, att de dittills brukliga fartygen med sina höga
skrof voro det minst ändamålsenliga, man gerna kunde
uttänka. Sådana bygnader vore genom sin ringa styfhet
redan i och för sig allt utom sjödugliga, och deras
segelmassa kunde endast bidraga att ännu mer öka
förlägenheten och faran. I följd af den ständiga
faran, att fartyget skulle kantra, bestod den tidens
sjömanskonst hufvudsakligen uti att hålla fartyget
undan vinden, d. v. s. styra så, att han ej träffade
seglen från sidan; men då man naturligtvis ej alltid
ville segla just åt det håll, dit vinden blåste, och
således stundom måste segla med sidvind, såg man sig
i sådant fall tvungen att minska seglen lika mycket,
som man haft att göra med full storm. Men derigenom
gick man förlustig största delen af den segelyta,
man eljest med fördel kunnat använda, och i samma
mån minskades äfven fartygets hastighet. Vid en
verklig storm låg, som man lätt kan finna, äfven om
alla segel voro beslagna, den faran nära till hands,
att en så rank bygnad kastades öfver ända, hvilket
också ofta nog inträffade. Öfvergången från det gamla
bygnadssättet till nutidens mera praktiska fartygs
former, hvilka ej mer än nödigt skjuta upp öfver
vattenytan och sålunda gifva en ojemförligt större
stadga, var det oeftergifliga vilkoret för en friare
och mångsidigare användning af seglen.
Segelfartygets rörelseorgan äro således rodret och
seglen. Begge måste alltid till sina ställningar
öfverensstämma; en manöver med det ena fordrar ofta en
dylik äfven med det andra. Om rodrets sätt att verka
ha vi redan förut meddelat det allmännaste; dess
förmåga att styra fartyget kan naturligtvis endast
visa sig, när detta är i gång. Rodrets vridning åt
sidan har till följd, att fartygets akter, i följd
af det mot vattnet stälda lutande planet, vänder sig
bort från den sida, hvaråt vridningen skett, och förn
således vänder sig åt just denna sida. Har derigenom,
på samma gång seglens ställning blifvit på motsvarande
sätt förändrad, fartyget fått den nya riktningen,
bringas rodret tillbaka i sin vanliga ställning,
der det utgör en fortsättning af kölen och i någon
mån underhjelper dennas verkan. Vrede man rodret så
mycket, att det bildade en rät vinkel med skeppets
axel, skulle det utan att göra större nytta blott
vara en hämsko, som hejdade farten. Äfven då det har
en tillåten ställning, visar sig alltid mer eller
mindre dess hämmande verkan, hvarför man ej oftare
anlitar dess hjelp, än det oundgängligen behöfves för
att understödja seglen. Så länge fartyget seglar rakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
