Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Normalkompassen - Inklinationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grader. Således återstå ännu 16 grader, och dessa
angifva den vinkel, skeppets kurs måste bilda med
magnetnålen för att få de önskade 30 graderna, från
meridianen räknadt. Men nu måste sjömannen äfven
veta, och tabellerna säga honom det, att denna vinkel
allt jemt förändras på vägen och redan, innan han
uppnår Amerika, blir noll, emedan nålen der pekar
rakt mot norr. Förbisåge han detta och uraktläte att
ständigt ändra sin kursvinkel i motsvarande grad,
skulle kompassen svårt missleda honom. För vighetens
skull utsättas nu dessa isogoner äfven på sjökorten.
På längre resor kontrolleras skeppskompassens
förhållande genom omedelbara astronomiska
observationer, så ofta tillfälle dertill erbjuder
sig. Har man då funnit middagslinien, visar sig
genast afvikelsens verkliga storlek. Missvisningen
för stället i fråga utfinnes af sjökorten, och den
återstående skilnaden gäller som ortlig afvikelse,
hvars orsaker härleda sig dels från den ständiga,
dels från den för tillfället inducerade magnetismen
hos sjelfva fartygets jernmassor. Fartygets egen
inverkan genom sina jerndelar är, äfven då hon är
kompenserad, ej den samma i alla lägen och på alla
orter; jernstyckena bli efter hand sjelfva magnetiska
och antaga polaritet, och det blir derför nödigt att
äfven härpå ha ett vaksamt öga.
Kompassnålen har således till ändamål att visa
seglaren den kurs, han skall styra. Hon gör det
ej omedelbart, ty hon visar blott sin magnetiska
meridian, och från denna ställning måste sjömannen med
sina hjelpmedel först abstrahera, hvad som kan vara
honom till gagn. Inklinationen, spetsens benägenhet
att sänka sig, tages härvid ej i betraktande
och neutraliseras, så vidt möjligt. Högt upp i
polartrakterna blir dock afhjelpandet genom motvigt
otillräckligt, nålen blir derigenom för tung och
gör slutligen ej mer tjenst, ty sträfvandet nedåt
har tagit en sådan öfvervigt, att nålen, om hon hade
full frihet, allt mer skulle närma sig den lodräta
ställningen. Men nu kan man ju inrätta en nål så,
att hon fritt kan följa denna sträfvan, med hvilken
vridningen åt sidorna naturligtvis ej mer låter
förena sig. En sådan inrättning utgör ett särskildt,
mycket intressant instrument, inklinatoriet eller
lutningskompassen, hvaraf vi i andra bandet af
Uppfinningarnas bok (fig. 407) meddelat en afbildning.
Nålen hänger här på två tappar och vrider sig i ett
lodrätt plan, liksom ett hjul med blott två ekrar. Den
fasta ringen innehåller gradindelningen. För att
instrumentet skall arbeta väl måste det stå så, att
nålens vertikalplan sammanfaller med ortens magnetiska
meridian, hvilken en vanlig kompass kan utvisa. I
denna ställning skall den ena (undre) spetsen af
nålen peka mot den magnetiska pol, som ligger honom
närmast, således hos oss mot den norra. Denna är
nu naturligtvis ej att anträffa i vågrät riktning,
utan ligger i följd af jordens klotform just der,
dit den lutande nålen visar. Vid sjelfva polen måste
således nålens ställning vara fullkomligt lodrät;
ju längre man kommer från polen, desto högre skall
den norra spetsen höja sig, tills nålen omsider på
den magnetiska eqvatorn, i närheten af den egentliga
jordeqvatorn, står, alldeles vågrätt. Går man ännu
längre mot söder, blir den magnetiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
