Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Normalkompassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna tro, att äfven klippor utan jernhalt förmådde
inverka på nålen. Ofta händer också, att en
blixtstråle, som slår ned på skeppet eller i dess
närhet, häftigt inverkar på nålen och stundom för
alltid vänder om hennes poler.
Den sekulära afvikelsen, som är den för sjöfarten
hufvudsakligen vigtiga, är nu hos oss vestlig (i
Amerika och Ostasien således östlig); men hon har ej
alltid varit det, ty i 15:e och 16:e århundradena
hade vi östlig afvikelse, hvars vinkel dock allt
jemt minskades och slutligen blef noll, så att
nålarna 1663 stodo rätt i norr, utan att härmed
uppgifva sitt vidare framryckande åt vester. Fast
mer hade det under första årtiondet af 19:e seklet
fortskridit ända till 21 grader, således nära NNV. Här
blef afvikelsen stående under en följd af år, för
att sedan lika småningom begifva sig på återvägen,
på hvilken hon nu hunnit så långt tillbaka mot norr,
att hon vid Sveriges vestkust står ungefär 14 grader
vestligt. Det vill häraf synas, som den magnetiska
jordpolen rörde sig fram och tillbaka som en pendel,
hvarvid hvarje fram- och återgång fullbordas inom
en tidrymd af ungefär 400 år. Häraf framgår genast,
att begreppen nordpol och magnetisk pol måste noga
åtskiljas. Medan nordpol och sydpol genom jordens
rotation äro lika oföränderligt gifna som axeltapparna
på globen, beteckna de magnetiska polerna blott de
punkter, der attraktionen eller krafthopningen för
tillfället är störst. På en af sina polarresor fann
James Ross punkten för den magnetiska nordpolen
långt i vester från nordpolen på vestra sidan af
den från Nordamerikas fastland mot norr utskjutande
halfön Boothia felix, d. v. s. han fann en punkt,
der lutningskompassens nål stälde sig fullkomligt
lodrätt. Under sina forskningar i Södra ishafvet kom
samme man temligen nära den motsvarande magnetiska
sydpolen.
Vore nu dessa begge polers läge verkligen fullt
bestämmande för alla magnetnålars ställning, vore
saken onekligen mycket enkel; ty liksom vi draga de
vanliga meridianerna genom de båda jordpolerna,
kunde då på samma sätt magnetiska meridianer
dragas genom de magnetiska polerna. Dessa skulle då
angifva riktningslinierna för verldens alla nålar,
och vinkeln mellan dessa båda slags meridianer
vore den allmänt giltiga afvikelsen (deklination,
variation, missvisning). Men i verkligheten är
förhållandet annorlunda. Missvisningen är på olika
punkter af jorden mycket olika, måhända i följd af
sjelfva jordmassans magnetiska olikhet. Det fins inga
allmänna magnetiska meridianer, då hvarje nål, så
att säga, skapar sin egen meridian; men sammanbinder
man de punkter, der nålarna ha samma riktning,
får man inga storcirklar, utan oregelbundet böjda
kurvor. Sådana krokiga linier kallas isogoner eller
linier för samma afvikelse, och deras sammanställande
på kartor och tabeller har för sjöfarten ett stort
värde. Utan sådana kunde sjömannen ej veta, huru
mycket nålen missvisar på de tusen olika punkter,
han på en längre resa måste passera, och huru hon
årligen ändrar sin ställning. Låt oss antaga, att
ett till Amerika destineradt fartyg i början har en
sådan kurs, att kölen mot den sanna meridianen måste
bilda en vinkel af 30 grader. Af de för detta ändamål
uppgjorda tabellerna vet man, att magnetnålen här
står 14 grader vester om meridianen och följaktligen
från de 30 tar bort 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
