Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
horisontspegeln. Denna är ej fullständigt belagd
med folium, utan har upptill en genomskinlig
strimma. Genom detta glas kan man nu omedelbart
skåda de framför liggande föremålen, således här
horisonten. Detta låter sig visserligen göra, äfven om
den genomskinliga strimman ej funnes, men denna har
sin nytta så till vida, som äfven ett genomskinligt
glas har en afspegling, hvilken visserligen är
svag, men dock tillräcklig för att vid klar himmel
tydligt se solen eller månen. I sådant fall nöjer
man sig med denna afspegling utan skymglas, och för
detta ändamål har oktanten ännu ett, högre liggande
titthål i dioptern, hvilket just är riktadt på det
ofolierade glaset, medan sextantens tub kan flyttas
lika mycket högre.
Står nu vid observationens början instrumentets arm,
index, på noll, således närmast till iakttagarens
kropp, befinna sig de begge speglarna, den fasta och
den öfre, jemte index rörliga, midt emot hvarandra,
d. v. s. deras ytor äro parallela, i hvilket fall
ingen solbild kan framträda inom synfältet. Man
skjuter (skrufvar) nu index framåt, ifrån sig;
den öfre spegeln, som derigenom småningom vänder
sig uppåt mot solen, uppfångar dervid hennes bild
i början så snedt, att han reflekteras under den
lilla spegeln, tills slutligen, då vinkeln vidgat
sig tillräckligt, den reflekterade bilden står
på honom och derifrån återkastas på iakttagarens
näthinna. Enligt de optiska lagarna måste solbilden
synas honom komma ofvanifrån, och det förefaller
honom alldeles, som han nedskrufvat solen och satt
henne på vattenlinien. Ju högre solen stod, desto
längre måste han skrufva och desto flera grader
afläser han sedan på sitt instrument. Ögonblicket,
då solen kulminerar och hvilket vid observationens
början ännu ej får ha inträdt, igenkänner man derpå,
att hennes undre kant på vattenlinien gör liksom ett
kort uppehåll, en skenbar paus, hvarunder hvarken
höjning eller sänkning eger rum. I detta ögonblick
vet man således, att det på orten, der man befinner
sig, är middag, och den tagna vinkeln anger solens
skenbara höjd öfver horisonten.
Den egentliga, för breddbestämningen användbara
solhöjden, d. v. s. den, som instrumentet skulle ha
angifvit, om på observationsdagen dag och natt varit
lika långa, finnes nu mycket lätt genom afräkning af
deklinationen. Huru det kommer sig, att vi under årets
lopp ha omvexlande korta och långa dagar, vinter och
sommar, eller hvarför solen på sommarmiddagen stiger
högre mot zenit än om vintern, ha vi redan i skolan
lärt oss. Detta solens skenbara afvikande från sin
bana, om sommarn ända till norra och om vintern
ända till södra vändkretsen, hvilket just kallas
deklination, finnes i kalendrar och tabeller noga
angifvet för hvarje dag och timme på året. Har man
således uppmätt den skenbara solhöjden, efterser man
i tabellerna deklinationen för tillfället och adderar
eller subtraherar. Man har t. ex. uppmätt en solhöjd
af 55° (på norra halfklotet) och finner, att solen
för tillfället har en nordlig deklination af 20°. Det
verkliga afståndet från zenit, 55 från 90 = 35°,
kan således ej i och för sig beteckna breddgraden,
utan dertill måste först läggas deklinationen af
20° och således solen liksom skjutas 20° ned mot
södra horisonten, då den sökta bredden finnes med
55°. Gjordes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
