Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bredden finner man derigenom, att man mäter den höjd,
solen, en fixstjerna eller en planet uppnår vid sin
gång genom meridianen, således midten eller högsta
punkten af hennes båge.
Frågan om ett ställes geografiska bredd är det samma
som frågan om dess afstånd från eqvatorn. Svaret
erhålla vi lättast genom middagsobservationer af
solen; nattetid kan man dertill använda hvilken större
stjernbild som helst, som står i begrepp att gå genom
meridianen (kulminera). De hjelpmedel, man har för att
med den funna vinkeln kunna bestämma bredden, äro då
mån- och stjerntabeller, medan man vid höjdmätningar
om dagen använder deklinationstabellerna, d. v. s. de
dagliga uppgifterna på solens afvikelse norr- eller
söderut från eqvatorn, hvilka endast två dagar om året
kunna undvaras, nämligen då dag och natt äro lika långa.
Under dessa dagar står solen, som bekant, rakt öfver
eqvatorn, och afvikelsen är noll. En iakttagare under
eqvatorn har då vid middagstiden solen stående rakt
öfver sitt hufvud eller, som man säger, i zenit. Men en
annan, som i samma ögonblick befinner sig på samma meridian,
t. ex. 10 grader nordligt, får ej se samma företeelse;
fast mer skall han finna, att solen på sin höjdpunkt
stannat just 10 grader från zenit. Kände han ej förut
sin (i detta fall nordliga) breddgrad, skulle solen nu
på pricken upplysa honom derom, ty då himmelns cirklar
och grader endast äro utvidgningar af dem, man tänker
sig på jorden, måste allt, som visar sig der uppe,
äfven gälla här nere. Den enkla, här tillämpliga
satsen lyder således: lika många grader solen vid
sin kulmination befinner sig från zenit, lika många
grader ligger observationsorten från eqvatorn, och med
nordlig bredd, om solen håller sig söder om zenit,
och tvärt om. Men utom på dessa två dagar om året
skulle resultatet endast bli ungefärligt och mer eller
mindre oriktigt, och satsen måste derför få tillägget
plus eller minus deklinationen. Men denna mätes ej,
utan subtraheras eller adderas, Vi vilja derför först
något närmare betrakta förfaringssättet vid mätningen.
Kompassen visar sjömannen, hvar han på hafvet har
att söka söder; att det snart blir middag, lär honom
klocka och ögonmått; ögonblicket för höjdpunktens
uppnående finner han genom vinkelinstrumentet. Han
skall nu mäta solens afstånd från zenit. På fasta
landet låter sig detta omedelbart görar emedan man
lätt kan finna och fasthålla zenit; deremot saknar man
här den egentliga horisonten, så framt man ej har en
milsvid slätt framför sig. Men, om bord på ett fartyg
ute på öppna hafvet är sjöhorisonten, d. v. s. linien
mellan himmel och vatten, alltid gifven och vid klart
väder fullt synlig; här kan man således utgå nedifrån
och bestämma den nedre cirkelbågen, från horisonten
till solens underkant. Det sökta öfre bågstycket
finner man då helt enkelt genom att subtrahera det
funna talet från 90; ty är solens höjd t. ex. 55°,
måste det återstående stycket till zenit utgöra 35°.
Vid mätningen ställer man sig nu med oktanten
eller Sextanten på en fri plats på däck rakt mot
solen. Genom öppningen på den förras diopter eller
genom den lilla tuben på den senare skådar man rakt
ut, således åt horisonten till. Framför sig ser man
den undre, lilla, snedt stående spegeln,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
