Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stormmanöver - Tornados, cykloner, tyfoner, teifuner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länge stormen fortfar att blåsa i samma riktning,
resa vågorna visserligen sina hufvuden allt högre,
men deras gång bibehåller dock alltid en viss
regelbundenhet. Vänder sig deremot stormen,
eller faller kanske en ny vind honom i sidan,
uppstår en ny vågrörelse, medan den gamla ännu
fortfar. Genom elementens tilltagande uppror blir
fartygets belägenhet nu vida farligare. En lekboll
för vågorna och kastad än på ena, än på andra sidan,
så att det ser ut, som det aldrig mer skulle resa sig,
glider det nu kanske från toppen af en hög våg ned
i det gapande djupet derinvid, då, innan det hinner
lyfta sig öfver nästa våg, denna med fruktansvärdt
tryck störtar sig öfver dess däck, ryckande med sig
allt, som ej förmår hålla sig fast. Nu måste yxan
hållas väl i beredskap. Genom stormens våldsamhet
och den oerhörda kastningen fram och tillbaka kunna
vant och tåg hvilket ögonblick som helst springa och
masterna bräckas. Här måste yxan reda härfvan, för att
en afbruten mast så fort som möjligt må göras fri och
fås öfver bord. Kantrar fartyget, d. v. s. kastas det
på sidan och blir så liggande, kan endast masternas
kapande ge någon förhoppning, att det åter skall
resa sig. Har ett så illa tilltygadt fartyg lyckligt
öfverstått faran, återstår för det ingenting annat
än att under nödsegel uppsöka första bästa hamn. Men
vill olyckan, att stormen drifver det mot en kust, och
kan man ej genom någon manövrering med seglen hålla
det derifrån, ej heller genom ankarnas utkastande få
det att stanna, kapar man äfven då masterna, för att
åtminstone ej med dem uppe ränna på land.
Kastbyar under storm äro naturligtvis de värsta,
men äfven eljest har sjömannen ej sällan att göra
med sådana, till och med vid godt väder. I detta
senare fall kan man dock på långt håll af hafsytans
krusning märka byns annalkande och genom minskning
af seglen bereda sig derpå. Med ovädrets utbrott äro
vanligen häftiga vindstötar förbundna, men ej ens
af dessa låter man öfverraska sig. Äfven segelvindar
mojna stundom af för ett ögonblick och komma igen med
en stöt. I det ena ögonblicket kunna alla tillsatta
segel hänga slappa, och i nästa fyller vinden dem så
häftigt, att fartyget, om det seglar med sidvind, ger
efter för stöten och kan doppa rånockarna i vattnet.
Ganska betänkligt är naturligtvis, om någonting
under däck råkar i oordning på ett fartyg, medan
storm och vågor drifva sin grymma lek dermed,
om t. ex. på ett krigsskepp kanonerna komma loss
från sina surrningar och rulla ned åt lä, eller om
på kofferdifartyg lasten på samma sätt beger sig ut
på vandring. Emellertid äro sådana tilldragelser med
tillbörlig försigtighet och uppmärksamhet ej gerna
möjliga och höra derför till sällsyntheterna.
Tornados, cykloner, tyfoner, teifuner äro endast
olika namn på samma företeelse, dessa fruktansvärda
hvirfvelstormar, som egentligen hålla till i de vest-
och ostindiska farvattnen, men stundom äfven förirra
sig till högre breddgrader. Så t. ex. var stormen
1859, då den stora engelska passagerarångaren Royal
charter förgicks vid engelska kusten, en från Amerika
öfverkommen cyklon, lika så pingststormen 1861,
som vid holländska kusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
