Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stiltje - Passerandet af eqvatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lifsmedel skämda, hafsvattnet omkring fartyget börjar
ruttna och utdunsta giftiga ångor, som i förening
med de skämda lifsmedlen slutligen bland besättningen
alstra svåra febrar. Fartyget å sin sida är lika illa
utsatt: fogar och bultar, som trotsat stormens raseri,
börja lossna af hettan, allt blir poröst och otätt.
Slutligen, efter förtviflad väntan, slår
förlossningens timme, och räddaren är vanligen
ett oväder. Tunga moln visa sig vid horisonten och
öfverdraga himmeln, blixtar ljunga, och på afstånd
rullar åskan; slutligen öppnas himlens slussar,
och under besättningens glädjerop piskas däcket af
ändlösa störtskurar. En hel qvart stå alla skälfvande
af förtjusning i det uppfriskande badet; derefter
gripa de till alla slags kärl för att uppfånga så
mycket som möjligt af den nedströmmande välsignelsen,
ty regnvattnet är dem oersättligt för deras tvätt. Nu
springer äfven vinden upp, det ena seglet efter det
andra sättes till, fartyget rycker upp sig ur sin
långa dvala, och rormannen ger med munter stämma
den välkomna underrättelsen, att fartyget åter
lyder rodret.
Nu mera ha dock vindstillorna förlorat sin skräck, och
det nyss sagda gäller mest förgångna tider. Nutidens
segelångare elda upp sina maskiner, så snart vinden
börjar skralna, och genom sina ström- och vindkartor
har Maury visat de fartyg, som endast ha segel
till sitt förfogande, vägar, på hvilka de kunna
komma från den ena passaden till den andra utan att
behöfva underkasta sig förra tiders tidsförlust och
tålamodsprof.
Passerandet af eqvatorn eller, som det på
sjömansspråket heter, af linien, har af gammalt
gifvit sjöfolket anledning till ett groteskt upptåg,
det så kallade liniedopet, hvilket hvar och en
af besättningen, som för första gången passerar
linien, måste underkasta sig. Passagerare, om
sådana finnas om bord, kunna köpa sig fria genom en
penninggåfva. I senare tider, särdeles på krigsskepp,
börjar man dock aflägga detta skämt och endast
fordra en tribut åt hafsguden. Redan långt förut
ha i största möjliga hemlighet förberedelserna till
komedin blifvit vidtagna. Slutligen har det lämpliga
ögonblicket kommit; då ljuder plötsligt, liksom ned
ifrån hafvet, genom ett språkrör en rytande röst:
»skepp ohoj!». Förste styrmannen fattar språkröret och
svarar: »hallo!» Passagerare och besättning skynda upp
på däck i tro, att man talat med något förbiseglande
fartyg. Under tiden frågar den osynlige vidare:
»Hvad är det för ett fartyg och hvarifrån kommer
det?» Fartygets namn, afgångs- och bestämmelseort
bli nu samvetsgrant uppgifna. Neptunus frågar nu
för tredje gången: »Ar här någon om bord, som ej
förut passerat linien?» Sedan härtill svarats ja,
kommer hans majestät Neptunus med en ohygglig hofstat
stigande upp för fallreps trappan. Han bär en krona
af gulmålad segelduk, skägg och hår äro af hvit
manilahampa. Hans hermelinsmantel är ett tjäradt
täcke, benen äro instuckna i ofantliga sjöstöflar,
och till tecken, att hans rike är hafvet, dryper
hela figuren af vatten. I handen håller han den
väldiga treudden, en kikare och en oktant. Efter
honom följer hans förste minister i peruk och skägg af
sjögräs samt för öfrigt kostymerad i enlighet med sin
höga värdighet. Han bär den enda torra persedeln vid hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
