Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskapliga sjöexpeditioner i det nittonde århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1839 hit afgick på en vetenskaplig expedition,
förnämligast för att undersöka de magnetiska
förhållandena, kunde, oaktadt flera upprepade försök,
här ej framtränga längre än till 78° 4’ s. b., den
sydligaste punkt, som ännu blifvit uppnådd. Under
dessa resor såg han på afstånd kusterna af ett
fastland eller stora öar, men kunde ej för isen dit
framtränga med sina båda fartyg, som buro de för
dessa trakters mörker och fasor passande namnen
Erebus och Terror.
Med samma fartyg anträdde nu 1845 Franklin den
resa för upptäckande af nordvestpassagen, som för
så lång tid skulle taga det allmänna deltagandet
i anspråk. Sedan han inträngt på den af Parry och
Ross banade vägen, försvann han och hördes aldrig
mera af. Förgäfves utsände den engelska regeringen
expedition på expedition för att uppsöka honom. På
olika vägar genomspanades sålunda polarsunden och det
angränsande fastlandet af Richardson, Rae, Moore,
Kellet, de båda Ross, Kennedy, Ommaneyr. Austin,
M’Clure, Collinson, Belcher, Inglefield m. fl. Lika
fruktlösa voro de bemödanden, som från Amerika,
särskildt på bekostnad af den i polarfärdernas
historia berömde köpmannen Grinnel, gjordes att komma
de förolyckade till undsättning. Om Franklins och
hans olyckskamraters öde spordes ingenting, förr än
Rae 1854 vid King Williams sund erhöll den första
spaningen derom och slutligen den af lady Franklin
utsände M’Clintock 1859 hemförde fullständig visshet,
att Franklin sjelf redan 1847 dukat under för
polarvinterns lidanden och att hans följeslagare
under försöket att bana sig väg till fastlandet
allesammans omkommit.
Emellertid hade det så länge sökta målet, upptäckten
af ett samband i nordvest mellan Atlantiska och
Stilla hafven, verkligen blifvit uppnådt. Den engelske
sjöfararen M’Clure hade 1851 från Berings sund lyckats
framtränga till södra spetsen af Banks land, den
sydvestligaste af den amerikanska polararkipelagens
öar, och derifrån under vandring på isbelagda sund
banat sig väg till Melville sound, dit man förut
öster ifrån framträngt. Nordvestpassagen var således
efter ett mer än trehundraarigt sökande funnen, men
på samma gång äfven vissheten, att denna genomfart,
såsom på långa sträckor under hela året isbelagd, är
för sjöfarten och verldshandeln alldeles oduglig. Det
var för öfrigt endast en bekräftelse af den förut
gjorda, mycket dyrköpta erfarenheten, att segelfartyg
och det högst uppdrifna sjömanskap äro vanmäktiga
mot de hinder, polarisen här reser i den menskliga
företagsamhetens väg.
I andra trakter af polarhafvet skulle dock denna
erfarenhet ännu många gånger upprepas. Omedelbart ur
expeditionerna för Franklins och nordvestpassagens
uppsökande utvecklade sig nu en ny följd af
sådana företag, men nu mera riktade på försöket
att framtränga mot nordpolen. Uppslaget gafs
här af nordamerikanen Kane, en forskarnatur
af hög ordning. Efter att redan ha deltagit i
grinnelexpeditionen för Franklins uppsökande, gick
han 1853 med en af honom sjelf utrustad expedition
Baffinsviken uppför, men i stället för att hålla in
genom sunden åt vester, som de flesta föregående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
