Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jemförelse mellan Japans och Kinas utställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och den persiska konsten ha så mycken frändskap,
att man ofta stannar i villrådighet, om man skall
hänföra ett föremål till den ena eller andra. Aldrig
skall deremot ett något så när öfvadt öga tveka
emellan dessa båda länder å ena sidan samt Kina och
Japan å den andra. I äldre tider har utan tvifvel
en kulturförbindelse egt rum mellan det östra Asien
samt Iran och landet kring Sind och Ganges, och
man kan med visshet antaga, att för ett årtusende
tillbaka eller måhända ännu senare, då det himmelska
rikets konst kände bättre tider och ännu ej bar på sin
kolossala stångpiska, det kinesiska konstarbetet och
den kinesiska utsiringen inverkat i hög grad lifvande
på den persiska, äfvensom att under hennes inflytande
denna gren af den muhamedanska konststilen, som ännu
lefver i Persien och Indien, blifvit skapad. Derför
visa ock de gamla kinesiska arbetena, ju äldre de äro,
en allt större frändskap dermed. När och huru den nu
varande persisk-indiska dekorationsstilen uppstått,
veta vi väl ej med säkerhet, men afgjordt är dock,
att han har ett muhamedanskt, ej ett fornindiskt
ursprung. Han tillhör islam, ej bramaismen eller
buddaismen, och hans öfverförande till Indien kan
svårligen ha skett före den arabiska eröfringen.
Nu mera skiljer sig dock den östasiatiska konsten
strängt från Persiens och Indiens. Medan den senare
bibehållit sin stil ren och väl blifvit svagare,
men ej barock, utgör det bisarra just det egentliga
och bestämmande karaktersdraget i den kinesiska
och japanska konsten. I båda stilarna finner man
samma grundelement, samma utsiringsprinciper,
men i Kina och Japan ha de alla gått öfver i
det barocka. Oregelbundenheten, det plötsliga,
opåkallade afsprånget från linien och regeln, har
gjorts till regel, alldeles som man i den kinesiska
trädgården vid hvarje steg, man tar, öfverraskas af
de besynnerligaste vexlingar. Derutaf de sällsamma
formerna, de snirkelartade utsiringarna, de underliga
drägterna, de klumpiga rörelserna, den krökta, stela
och kantiga hållningen hos gestalterna. Vi finna denna
karakter öfver allt i alla slag af konstalster, dock
mera hos de äldre, stelnade och förbenade kineserna
än hos de ännu allt jemt ungdomsfriskare japanerna.
Hvad af konst och smak härmed låter förena sig ega
båda folken ännu i hög grad, ehuru hvad de nu mäkta
åstadkomma på långt när ej är det samma som förr. I
synnerhet har det kinesiska arbetet aftagit i godhet,
och mången fin och ypperlig teknik är nu glömd. Icke
dess mindre visade deras utställning, att ännu en
god, ja, till och med en glänsande del fins qvar,
hvaraf den bättre hälften tillhör Japan.
I ett äro alla kinesiska och japanska arbeten ännu
goda: i färgen. Kunna än de nyare alstren ej häri mäta
sig med de äldre, har dock ej sinnet för harmoni,
för fina färgtoner gått förloradt. Detta är nästan
den enda förtjenst, som dessa länders porslinsarbeten
ännu ega, då äfven formerna med tiden blifvit gröfre,
barockare och smaklösare; japanerna börja nu äfven
redan härma europeiska former. Samma fina smak förråda
äfven sidentygen och de herliga broderierna, de senare
merendels hållna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
