Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Språkets arter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rr stR RR dd
R TRE MSERBEITRREA A
16 SPRÅKET, pESS LIF OCH URSPRUNG.
språket och att de dialektiska skillnader, som aldrig kunna
fullt undvikas i talspråket, men där föga hindra oss att
förstå hvarandra, ej böra återgifvas i skriften. Skrift-
språket måste för tydlighetens och onhetens skull vara lika för
alla, hvilket talspråket aldrig kan vara, och tal- och skriftspråk
måste således alltid något afvika från hvarandra.
Men härmed ha vi dock ej förklarat, hvarför vi ej få
skrifva vår ofvan anförda fråga under formen «Vad var
det de fick?" Ingenstädes i vårt land uttalas nu Ai hv ad,
och fick kan ej vara tvetydigt, då det föregående de tyd-
ligt utmärker, att det är frågan om flere personer. Visser-
ligen kan vad äfven betyda ett vadställe eller att slå vad
om något, men vad = hvad kan svårligen förblandas med
dessa andra ord, och till ex. i meningen "Han talade
pm et tomadfrökarsej häller skriften sökt undvika den
tvetydighet, som värkligen kan ligga i ordet vad. ”
Vårt språk har i öfver 600 år användts i skrift, och
ehuru såväl tal- som skriftspråket under denna tid under-
gått stora förändringar, har dock mångt och mycket i
skriften under denna långa tid blifvit gammal sed; vi
hafva fått ett häfdvunnet skriftspråk, som ej förändrats
så hastigt som talspråket. Man söker helt naturligt fast-
hålla vid det skriftspråk man en gång äger, men då in-
träffar det lätt, att äfven det blir bibehållet, som ej är
nödvändigt för tydlighetens och enhetens skull. Det är
traditionens och vanans makt, som här likasom i många
andra fall bevarat hvad som ej blott är åldrat utan ock
föråldrat. |
Emedan i våra förfäders talspråk och således äfven
skriftspråk det en gång hette han fick och the fingo,
så skrifva vi ännu de fingo, fastän vi säga de fick
0 sv. Ordet ring hette en gång hring med uttalat /.
Emedan Ah före r upphörde att uttalas redan innan vi fått
någon egentlig litteratur (på 1000-talet) skrifves det nu
ring, men emedan & uttalades före v ännu för omkring
två hundra år sedan, skrifva vi ännu hvad: y Vore vår
litteratur 300 år äldre än hvad den är, skulle vi kanske
ock skrifva hring än i dag.
Dessa exempel leda oss in på den i våra dagar så
brännande och omtvistade rättstafningsfrågan. Det är här
ej platsen att ingå på densamma. Vi må blott i anled-
ning af hvad nu ytirats påpeka, att äfven på grund af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
