Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Språkets förändringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRÅKETS FÖRANDRINGAE. 21
ord i det språk, hvarifrån de flesta af de i Europa och
västra Asien talade språk — det s. k. indo-europeiska
urspråket — utgått, är kmiom. Med m beteckna vi ett själf-
ljudande mm, d. v. s. det ljud, som bildas genom att läp-
parna tillslutas och luften utstötes genom näsan. Detta
m blir i skr. och gr. a, i lat. em, i germ. um. k kvarstår
i lat. och gr. (tecknat c och k), men blir i vissa fall i
skr. ett s-ljud, i germ. språk hk. Före d och t blir mi
lat. och germ. språk a» och när ie. t står efter obetonad
vokal, blir det efter » i germ. språk d. I slutet af ord
blir ie. om i lat. um, i skr. am, i gr. on, i germ. språk
bortfaller det. Af allt detta följer, att ie. kmtöm måste
bli lat. centum, skr. sjatdåm, gr. katon, germ. hund. Så
heter ordet äfven på got., och sv. hundrafd) är blott en
utbildning häraf.
Vi se sålunda, huru genom ljudlagarnas värksamhet
ett ord kan blifva helt och hållet förändrat. Och likaså
kunna till och med böjningsformer af ett och samma ord
komma att i hög grad afvika från hvarandra. Såsom
exempel härpå må anföras sv. gås — gäss, få — färre
och, för att taga ett ännu märkligare fall, isl. ungr — öre
(= ung — yngre). Å andra sidan kunna äfven genom
ljudlagarnas invärkan ord komma att till formen samman-
falla, ehuru de utgå från mycket skilda grundformer så-
som till ex. ordet å (= på) ur en grundform ana och
å (= bäck, ström) ur en grundform ak va.
Sådana böjningar, som de nyss anförda, känna vi
oss emellertid mer eller mindre frestade att ombilda.
Såväl i isl. som ock i sv. har ock i stället före öre
bildats ett yngre, och vi torde till och med ha på tungan
ett ungare. Vi känna oss frestade att ombilda en så-
dan ljudlagsenlig böjning som du lyftes (= blir lyft)
— du lyftes (= blef lyft), ty härmed är ej i formen
betydelseskillnaden uttryckt. Vi ha därför ock ombildat
det senare lyftes till lyftades. Det är tydligen böj-
ningstypen kallas — kallades, som orsakat ombild-
ningen lyftades, och det torde ej dröja länge, innan vi
säga du lyftas efter mönstret du kallas. Likaså är
det böjningstypen skön — skönare, som gör oss be-
nägna att vilja bilda formen ungare.
Sådana ombildningar äro tydligen föranledda af helt
andra orsaker än de af ljudlagarna värkade. Vi kalla
dessa orsaker för analogrilagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
