Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemmansägareklassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En stor tunga på en mängd av våra bondehemman är också
de s. k. undantagen, som utgå till en äldre innehavare. Om
arten av dessa undantag och deras större eller mindre talrikhet
å olika orter meddelar doc. Wohlin omfattande upplysningar i
Bilaga X. Även i detta fall har ett förslag till reform
framställts av Emil Svensén, som såsom botemedel mot
de ovedersägliga svårigheterna vid undantagen vill anordna
en »bondeförsäkring». Herr S. sätter icke annat i fråga än
att bonden själv skall bekosta denna försäkring. Men staten
skulle kunna träda ordnande och hjälpande emellan oeh kunde
med en välbetänkt och väl avvägd lagstiftning främja uppkomsten
av en eller flera pensionskassor för jordägare.
»Vi tänka oss exempelvis» - säger hr S. - »att varje jordägare
under den tid, då han icke själv har undantag att erlägga, skall vara
förpliktad att i förhållande till gårdens taxeringsvärde inbetala en
billig avgift till en gemensam pensionskassa. Efter en viss tid,
exempelvis vid fyllda sextiofem levnadsår och efter minst trettiofem år
såsom egen jordägare, skulle han så äga rätt att från samma kassa under
sin återstående livstid upphära en årlig pension, som stode i ett på
förhand noga beräknat förhållande till det inbetalade årsbidraget. Dör
han och efterleves av änka, bör en motsvarande pension komma henne
till del. Pensionens storlek torde 1 båda fallen böra tänkas någorlunda
motsvara vad som i medeltal plägar utgå såsom undantag till
personer av den förmögenhetsgrad, som gårdens värde angiver.
Klart är, att den avgift, som bör erfordras för att bringa till stånd
den nödiga pensionen, kan bliva högst betydligt lägre än vad gårdsägaren
nu för tiden i vanliga fall får utgöra såsom undantag. De gamla få i
sinom tid utan de ungas besvärande uppbära sitt tillgodohavande,
på samma sätt som pensioner från kassor nu pläga utdelas.
Tryggheten för dem blir ojämförligt mycket större, och bördan för de
yngre blir lika ojämförligt mindre. Alla pinsamma strider mellan
föräldrar och barn vore med ett slag ur världen, och ville de gamla
sedan komma överens med de unga om något extra tillskott, så stode
det ju öppet för båda parterna.»
Vid 1910 års riksdag var detta ärende föremål för en motion
i Andra kammaren, men föll då, huvudsakligen av det skäl,
att man ansåg resultatet böra avvaktas av den då pågående
utredningen angående den allmänna ålderdoms- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
