| 18 |
Vid 1900 års folkräkning upptogos sammanlagt 219,732 manliga och 23,835 kvinnliga huvudpersoner (yrkesutövare) inom klassen hemmansägare (självägande bönder och andra mindre jordägare). Till dessa huvudpersoners familjer räknades ytterligare 188,535 hustrur utan yrke, 135,622 hemmasöner och mågar, 119,385 hemmadöttrar, 36,545 andra vuxna familjemedlemmar, 365,698 barn under femton år samt äntligen 31,389 drängar och 45,040 pigor. Sammanlagt utgjorde denna befolkning alltså 1,165,781 personer.
Därtill kunna så ytterligare läggas 42,961 arrendatorer av allmogeklassen; inräknas även här familjemedlemmar och tjänare, stiger summan till 234,822 personer. Hemmansägare- och brukareklasserna tillsammans uppgivas alltså utgöra en befolkning av 1,400,603 personer, eller 27 % av Sveriges inbyggarantal.
Om tillväxten av hemmansägareklassens storlek under halvtannat sekel får man, vad huvudpersonernas antal angår, en viss föreställning av talen i Tab. 15 i Betänkandet -- så osäkra än siffrorna för en hel del år måste anses vara. Såsom slutresultat skulle kunna sägas, att tillväxten av hemmansägarnas antal alltid varit ganska långsam, men under senare tid knappast långsammare än förr. Familjemedlemmarnas antal däremot, ävensom antalet tjänare i husbondens kost,
| 19 |
I Betänkandet är påpekat, att under tidrymden mellan 1750 och 1860 den odlade jordens areal blev minst fyrfaldigad. Då tillökningen av hemmansägarnas antal var jämförelsevis svag, måste detta ha inneburit en ganska betydlig ökning av åkerarealen pr gård, vilket i sin ordning bör ha inneburit en förhöjning av välståndet inom bondeklassen. Någon gång -- om än sannolikt mindre ofta än man vanligen tror -- blev resultatet annorlunda till följd av en för långt gången styckning av jorden.
Jordens större eller mindre styckning beror till ej ringa del på de sedvänjor -- mera än lagbud -- som på olika tider och olika orter iakttagits vid arvskiftena. För dessa förhållanden redogöres utförligt av doc. Wohlin i Emigrationsutredningens Bilaga X. Man kan urskilja tvenne typer i detta fall: en mera aristokratisk, som strävar att bibehålla gården inom släkten; samt en mera modern, som med jämnmod ser att släktjorden utbytes mot den i våra dagar kurantare varan penningar. Inom familjer, där den aristokratiska åskådningen är rådande, ser man helst även att gården behålles odelad, vilket ju giver åtminstone en av släktens medlemmar en tryggad och ansedd ställning. -- Av gammalt har den
| 20 |
Doc. Wohlin uppvisar nu, att i våra dagar den aristokratiska typen alltmera viker tillbaka, särskilt i det hänseendet att venerationen för jorden såsom gammal släktegendom hastigt avtager.
Allt oftare verkställas arvskiftena på det sättet, att den arvfallna gården försäljes, till skyld eller oskyld person, varefter de influtna medlen fördelas; -- eller, om en av arvingarna övertager gården, så erhålla de övriga inteckningar till arvslottens fulla värde.
I åtskilliga delar av landet fortfar dock ännu den gamla åskådningen att härska. Den vanligaste formen för jordens övergång till nästa generation är då, att ägaren redan under sin livstid, mot betingande för sig själv av »undantag», försäljer gården, till ringa pris, till någon av de arvsberättigade, medan de övriga arvingarna få nöja sig med att dela den ofta oskäligt låga köpeskillingen. I äldre tider fann man sig i detta, av omtanke om släktens ställning. Nu för tiden åter väcker ett dylikt tillvägagångssätt allt starkare missnöje. Många av våra meddelare framhålla, att ett stort antal av dem, som i dylika fall känna sig förorättade, i harmen emigrera.
Att behålla de gamla gårdarna odelade, även där mycket väl flera hushåll kunde bärga sig på hemmanet, innebär i våra dagar ofta stora olägenheter, enär ägaren av den odelade gården ej sällan blir ur stånd att, med nuvarande höga arbetspriser, uppehålla ett rationellt jordbruk. De smärre gårdarna reda sig härutinnan bättre, emedan de äro i mindre behov av lejd arbetskraft.
Också finner man såsom regel, att jordens skötsel står lågt i landsdelar, där den s. k. aristokratiska arvskiftesprincipen ännu är eller nyligen varit rådande; hit höra t. ex. större delen av Mälarprovinserna samt Öst- och Västgötaslätterna, slättbygderna i Värmland m. fl.
| 21 |
Doc. Wohlin har betitlat sin avhandling i Bilaga X: »Faran av bondeklassens undergrävande i sammanhang med de gamla arvejordsåskådningarnas upplösning, emigrationen och bondjordens mobilisering.» Det betänkliga i företeelsen år väl dels upplösningen av släkttraditionerna -- vilken, såsom allt bortdöende av tradition, i viss mån innebär ett moraliskt försvagande dels den liknöjdhet och ringaktning för allt vad jordbruk heter, som i våra dagar är en så vanlig företeelse hos den nya generationen inom våra bondesläkter. Gentemot denna »jordtrötthet» hos vår gamla allmoge står en växande »jordhunger» hos de klasser av samhället, som ännu ej prövat jordbesittningens glädje och risker -- ett behov, som särskilt den i våra dagar med så mycket intresse omfattade »egnahemsrörelsen» söker både att framkalla och att tillmötesgå. Denna egendomliga överflyttning av en hel del av den svenska jorden från en gammal samhällsklass till en ny utgör en av de mest anmärkningsvärda företeelserna i det nutida Sveriges ekonomiska historia.
Vad är orsaken till jordtröttheten? Svaret är alltid: »jordbruket bär sig inte»; »det är den sämsta hantering som finns»; »ingenstädes annars lönas ens arbete med så ringa avkastning». Särskilt i skogsbygderna -- även utanför Norrland -- växer pessimismen, när man ser huru år efter år skogskapitalet måste tillgripas för att hålla jordbruket över vattnet. Därtill har man ju i Amerika jorden så gott som till skänks, en jord ej belastad med inteckningar och skatter och krävande jämförelsevis litet arbete. En del av våra emigrerade hemmasöner bliva i själva verket jordbrukare igen i Amerika. Jordtröttheten gäller alltså i dessa fall endast jorden i Sverige.
Såsom botemedel mot ovannämnda onda framhålles vanligen endast ett: större upplysning, i och för jordens intensivare skötsel. Från många av våra meddelare upprepas och betonas detta, i ordalag som ibland nästan verka inlärda och därför hos läsaren uppväcka ett stilla tvivel. Att ett rationellt jordbruk både skapar ett livligare intresse hos brukaren och giver bättre avkastning, är väl i och för sig obestridligt. Men
| 22 |
Vittgående ekonomiska reformer erfordras nog; det tillhör fackmannen att säga vilka, och huru de skola åstadkommas.
Den största tungan för en nutida hemmansägare är väl i regeln ränta och amortering å gårdens inteckningar. Det nuvarande tillståndet härutinnan förskriver sig ju närmast från den »lika arvsrättens» införande (för man och kvinna) och stegras i den mån den förr omnämnda mera »aristokratiska» arvskiftesprincipen försvagas; med ett ord: ränta och amortering tynga svårast sedan den tid och å de orter, där en fullt juridisk delning sker mellan arvingarna av ett till sitt fulla verkliga värde uppskattat jordbruk. Å en dylik gård får ägaren tillbringa återstoden av sitt liv med att efter förmåga amortera inteckningsskulden, och efter hans bortgång faller samma öde på den som efter honom övertager gården. »Småböndernas samhällsklass lever sålunda fram sitt liv i en ohjälpligt sig förnyande skuldsättning, en ytterligare oerhörd börda på deras i allt fall tunga arbete för utkomsten.»
Emil Svensén har vid olika tillfällen såsom ett botemedel mot detta onda föreslagit inrättandet av en ny hypotekslåneform, som skulle bestå däri, att å lånen endast erlades ränta, medan amorteringen skulle vara en frivillig sak. Denna låneform finnes redan, men »dylika lån utlämnas endast till mycket begränsat belopp och äro omgärdade med så stränga föreskrifter till skydd för lånegivarens rätt, att låntagaren endast i ringa utsträckning kan begagna sig av dem». Svenséns yrkande är, att deras användning skulle betydligt utvidgas och säkerhetsmarginalen höjas, så att de till sist måhända rent av bleve den allmänt gängse formen för fastighetslån. Förbindelserna, för vilka ju ligger den bästa tänkbara säkerhet, den alltid givande jorden, skulle kunna gå nästan som reda mynt och bliva den naturliga placeringen för de i mindre villkor levandes besparingar. [2]
| 23 |
Såsom icke fackman kan jag för min del icke ingå i någon granskning av förestående men har velat åtminstone bidraga till att saken ånyo införes i den allmänna diskussionen.
I fråga om arvskifteslagarna råder ett förhållande, som enligt min mening förtjänar en särskild uppmärksamhet. När en gård övertages till fortsatt bruk av en arvinge, medan övriga arvingar erhålla inteckningar, tillerkännes åt den förre icke någon som helst större andel än åt de senare. Om man ser situationen sådan den är, faller emellertid på den nye ägarens skuldror uppgiften att åstadkomma avkastning ej blott å egen utan även å övriga andelar. Dessa senares innehavare uppbära däremot sina räntor utan det ringaste besvär och disponera sin tid och arbetskraft för inbringande sysselsättningar å andra håll. Detta kan ha varit rättvist i äldre tider, när ett jordbruk ofta avkastade långt mer än den vanliga räntan. Under nuvarande förhållanden åter, när ett medelmåttigt skött jordbruk knappast ger mer ån sedvanlig inteckningsränta, kommer den arvinge, som övertager gården, i själva verket i en sämre ställning än de övriga. Detta förklarar kanske varför man så ofta i våra dagar föredrager att sälja en arvfallen gård och helt enkelt fördela köpesumman.
Rättvisan fordrar, såvitt vi kunna förstå, att den arvinge, som vill fortsätta gårdsbruket, tillerkännes en större andel än de övriga. -- Om denna princip erkännes, uppstår sedan naturligtvis behov av närmare bestämmelser till förekommande av missbruk, vid ny försäljning o. s. v.
En dylik arvskiftesprincip som den hår föreslagna i fråga om jordbruksfastighet skulle, om den kan göras effektiv, kanske i någon mån även göra gårdsbrukets fortsättande mera lockande och alltså förminska antalet fall, då gården genom försäljning går ur släkten. Denna synpunkt bör väl icke få vara den avgörande; det egentliga syftet är att tillfredsställa rättvisans fordringar. Huru här skisserade uppfattning ställer sig i detta fall, får överlämnas till sakkunnigas bedömande.
| 24 |
En stor tunga på en mängd av våra bondehemman är också de s. k. undantagen, som utgå till en äldre innehavare. Om arten av dessa undantag och deras större eller mindre talrikhet å olika orter meddelar doc. Wohlin omfattande upplysningar i Bilaga X. Även i detta fall har ett förslag till reform framställts av Emil Svensén, som såsom botemedel mot de ovedersägliga svårigheterna vid undantagen vill anordna en »bondeförsäkring». Herr S. sätter icke annat i fråga än att bonden själv skall bekosta denna försäkring. Men staten skulle kunna träda ordnande och hjälpande emellan oeh kunde med en välbetänkt och väl avvägd lagstiftning främja uppkomsten av en eller flera pensionskassor för jordägare.
»Vi tänka oss exempelvis» -- säger hr S. -- »att varje jordägare under den tid, då han icke själv har undantag att erlägga, skall vara förpliktad att i förhållande till gårdens taxeringsvärde inbetala en billig avgift till en gemensam pensionskassa. Efter en viss tid, exempelvis vid fyllda sextiofem levnadsår och efter minst trettiofem år såsom egen jordägare, skulle han så äga rätt att från samma kassa under sin återstående livstid upphära en årlig pension, som stode i ett på förhand noga beräknat förhållande till det inbetalade årsbidraget. Dör han och efterleves av änka, bör en motsvarande pension komma henne till del. Pensionens storlek torde 1 båda fallen böra tänkas någorlunda motsvara vad som i medeltal plägar utgå såsom undantag till personer av den förmögenhetsgrad, som gårdens värde angiver.
Klart är, att den avgift, som bör erfordras för att bringa till stånd den nödiga pensionen, kan bliva högst betydligt lägre än vad gårdsägaren nu för tiden i vanliga fall får utgöra såsom undantag. De gamla få i sinom tid utan de ungas besvärande uppbära sitt tillgodohavande, på samma sätt som pensioner från kassor nu pläga utdelas. Tryggheten för dem blir ojämförligt mycket större, och bördan för de yngre blir lika ojämförligt mindre. Alla pinsamma strider mellan föräldrar och barn vore med ett slag ur världen, och ville de gamla sedan komma överens med de unga om något extra tillskott, så stode det ju öppet för båda parterna.»
Vid 1910 års riksdag var detta ärende föremål för en motion i Andra kammaren, men föll då, huvudsakligen av det skäl, att man ansåg resultatet böra avvaktas av den då pågående utredningen angående den allmänna ålderdoms- och
| 25 |
Det låter sig icke förneka, att »böndernas andra storhetstid i Sverige» -- såsom 1800-talet kan betecknas -- numera starkt lider mot sitt slut. Det politiska herravälde, som bönderna under vid pass en mansålder utövade i vårt land, har icke efterlämnat något sympatiskt minne, till följd av en allt för långt driven »klassmedvetenhet» och en påtaglig brist på högre syften, i synnerhet av nationell art. I alla händelser år detta herravälde nu förbi, och »storhetstiden» synes, så som ofta är fallet, hava efterträtts av en period, utmärkt i stället av en viss slapphet. Det säges ganska allmänt, att t. ex. det sunda knnskapsbegäret, som våra bonderepresentanter i förra seklet med enkla medel lyckades i så förvånande hög grad tillmötesgå, numera till en god del är borta, och att bönderna i detta fall äro avgjort underlägsna de nya samhållskiasser, småbrukare och industriarbetare, till vilka i våra dagar turen kommit att stiga uppåt på samhällsskalan. Om så år. förstår man också den nyss omnämnda »jordtröttheten» hos våra bönder och den försvinnande venerationen för slåktminnen och släktjord. Dessa drag äro då endast nedgångssymtom bland många andra hos vår en gång så berömda svenska allmoge. Skådespelet år icke hugneligt, men i den eviga växlingen av uppåtstigande och nedgång -- för samhällsklasser såväl som för folken -- icke alldeles oförklarligt och därför icke heller alldeles hopplöst. Den »sållning», som den svenska bondeklassen i våra dagar är underkastad genom industriens framträngande och genom emigrationen, skall kanske till sist stanna vid en punkt, varifrån nya ansträngningar kunna utgå till en
| 26 |
Faran av Bondeklassens undergrävande betitlas en av Emigrationsutredningens bilagor, en annan handlar om Torparklassens undergrävande. Bägge dessa samhällsföreteelser äro ju av stor betydelse och väl värda att ingående studeras, så att man har ögonen öppna för vad som dagligdags försiggår omkring oss. Likaså bör helt naturligt allt göras för avlägsnande av påtagliga missförhållanden såväl inom den ena samhällsklassen som inom den andra. Men å andra sidan bör man nog också göra sig reda för, vad som i dessa företeelser är den naturliga följden av den nuvarande ekonomiska utvecklingen. Att låta arbetet för bondeklassens och torpareklassens »bevarande» utmynna i en strid med denna naturliga utvecklingsgång är endast bortkastad möda. Vi ha i allmänhet stor lust till dylikt samhällsarbete i vårt land: vi ge oss gärna i strid med tillbakagången på enskilda punkter, utan att undersöka om den ej för tillfället är nödvändig och mer än motsvaras av framåtgång på andra punkter. Så nedlägges mycket ärligt och oförtrutet arbete förgäves. Det vore en vinst, om vi mera koncentrerade vårt samhällsarbete på de positiva uppgifterna; då skulle av sig självt mycket neutraliseras av de förluster, som tidsutvecklingen medför och vilka vi i regeln, med all vår strävan, icke äro i stånd att direkt hindra.
[1] Hemmansägaresöner, som lämna hemmet, giva sig å vissa orter
till industriarbetare, men i regeln synas de anse en sådan ställning
under sin värdighet. De söka i stället etablera nägon affär e. d.
eller -- emigrera. Det senare är, säsom bekant, numera
ytterligt vanligt. Och för innehavaren av ett litet kapital ställer
sig ju också emigrationen föga riskabel men så mycket mera lockande.
[2] Vår redogörelse här är återgiven efter en artikel i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning år 1909.
The above contents can be inspected in scanned images:
18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26
