Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrlandsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
övertänka, vad dessa faktorer betyda för staten, de enskilda skogsägarna
och landet i sin helhet.
Anskaffandet av marknader för de skogförbrukande industriernas
alster är en annan men föga uppmärksammad post. Det har dock
varit förenat med stort besvär och stor risk att finna och utnyttja
en ny marknad. Och staten har i detta avseende på intet sätt behövt
hjälpa industrierna i Norrland. För deras räkning har den ej utsänt
handelsstipendiater eller lämnat medel till en exportförening. De
norrländska industrierna ha i båda avseendena skött sig själva.
Till sist har trävaruindustrien, under den tid den existerat, från
utlandet tillfört Sverige den enorma summan av 6 à 7 milliarder
kronor. Man kan alldeles icke föreställa sig, huru tillståndet i Sverige
vore, därest så ej skett; men man torde dock kunna påstå, att vi i
så fall alldeles icke haft råd att bekosta alla de kulturella och sanitära
åtgärder, som under de sista årtiondena vidtagits; att vårt försvar ej
nått sin nuvarande ståndpunkt; att kommunikationernas utveckling
blivit väsentligen fördröjd; samt att arbetslönerna ingalunda varit vad
de nu äro. Jag vågar t. o. m. betvivla att jordbruket nått den punkt,
varå det nu befinner sig, ty guldinflödet har spritt sig över hela
landet, ej blott över Norrland.
Enligt allmän uppfattning borde trävaruindustrien icke fått förvärva
den skog, den äger. Den hade ändå bort utföra sitt värv och
sålunda arbetat endast till fördel för staten och alla andra skogsägare,
men icke till egen fördel. Då stat och enskilde alltjämt äga
fyra femtedelar av Norrlands och Dalarnes mark, men bolagen endast
en femtedel, så kan ju härpå svaras, att industrien verkligen i huvudsak arbetat för andra. Anföras kunde vidare, att den femtedel, som
industrien förvärvat, ej borde anses vara en alltför överdriven ersättning
för det arbete den uträttat, allra helst bolagen icke fått
denna femtedel till skänks. De hava, som alla andra, betalat sina
skogsegendomar, och då priset för dessa stegrats i samma mån som
de genom industriens arbete erhållit högre värde, så har man ju rätt
att säga, att industrien betalat andra för det arbete som den själv
utfört. Man kunde t. o. m. tycka, att det vore rimligare, om stat och
enskilda skogsägare till industrien lämnade åtminstone någon ersättning
för det höjda skogsvärdet, än att industrien förbjudes att förvärva
ytterligare skogsmark och sålunda hädanefter är tvungen att
utan ersättning i någon form arbeta för andra. Mänskligt är, att
när man vet med sig att man kan mångdubbla en egendoms värde,
man inköper densamma för att själv komma i åtnjutande av värdestegringen; övermänskligt däremot att arbeta, taga risken, lyckas att
mångdubbla egendomens värde, men ej ens söka att förvärva den, utan
lämna hela vinsten åt egendomsägaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
