Tankar i utvandringsfrågan / Arrendatorsklassen (1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Arrendatorsklassen.

Vid 1900 års folkräkning upptogos 44,091 arrendatorer, eller brukare av andras jord; av dem ansågos ej mindre än 42,961 böra räknas till allmogeklassen (jfr här närmast ovan). Jordbruksstatistiken för 1910 upptager 51,248 utarrenderade brukningsdelar, vilket ju ej nödvändigt behöver sammanfalla med antalet brukare; dock är skillnaden för stor, att man ej skulle

27

ha rätt att förutsätta fel i uppgifterna -- förmodligen i främsta rummet hos folkräkningen.

Huru stor del av Sveriges jord som brukas under arrende, är obekant. Jordbruksstatistiken meddelar dock en del uppgifter, som kunna tjäna till en viss ledning. För år 1910 äro dessa siffror följande; brukningsdelarnas antal utgjorde:

                                 Bruknings- Därav i arrende.
                                  delar.    Antal.  Procent.
 Med intill 2 hektar åkerjord . .  87,786    9,090   10.4 %
 Med 2-20       »	»     . . 228,815   30,580   13.4 »
 Med 20-100     »       »     . .  33,094   10,452   31.6 »
 Med över 100   »       »     . .   3,186    1,126   35.3 »
                      -------------------------------------
                      I allt [1]  352,881   51,248   14.5 %

Såsom synes är procenten utarrenderade gårdar större, ju högre storleksklass man kommer till. Eftersom av samtliga brukningsdelar inemot 15 procent äro utarrenderade, måste alltså procenten utarrenderad åkervidd vara högre än så -- kanske 25 procent eller ännu mera. Det är alltså icke någon ringa del av Sveriges jord som brukas i arrende, om den ån troligen är mindre än i flertalet andra länder i Europa.

I Sveriges land och folk (Stockholm 1901) säger häradshövding C. Th. af Ekenstam angående arrendelagstiftningen: »Ännu gällande och i 1734 års lag samlade bestämmelser kunna i snart sagt allt väsentligt spåras ej blott i de under den senare medeltiden avfattade laudslagarna utan även i åtskilliga av landskapslagarna. Det var följaktligen inga nyheter, som 1734 års lag införde i vår rätt. Desto mera anmärkningsvärt år då, att huru mycket än jordbruksförhållandena under de år, som förflutit efter 1734, ändrat sig, har själva arrendelagstiftningen ej undergått någon väsentlig förändring. Om ändock förändring i förhållandena kan konstateras, beror detta på den förändrade tidsåskådningen, och ej minst att förhållandet emellan arrendegivare och arrendator, som ännu 1734 var ett förhållande mellan husbonde och underordnad, nu blivit, om man

28

undantar torpsystemet, ett rent ekonomiskt förhållande mellan två likställda kontrahenter.»

I många, ja, i utomordentligt många hänseenden ha vi i Sverige låtit vår lagstiftning bliva föråldrad och alltså ej passande utan snarare hinderlig för en ny tids förhållanden; men fråga är, om ej här sättes rekordet. Den äntligen år 1907 genomdrivna nya arrendelagen var alltså, om någon, en av behovet starkt påkallad lag. Om genom densamma alla förut påklagade missförhållanden nu blivit vederbörligen avhjälpta, kan endast fackmannen avgöra.

För emigrationsfrågan har 1907 års lag väl ännu icke hunnit bliva av någon större betydelse. Att de äldre förhållandena bidragit till emigrationens stegring, kan väl ej direkt påvisas, men om vi döma efter de analoga förhållandenas betydelse för torpareklassen, torde med ganska stor säkerhet kunna antagas, att det bristande lagskyddet för våra arrendatorer i viss mån ökat utvandringens belopp, eller åtminstone utflyttningens. Det är nog icke en tillfällighet att folkökningen alltid varit låg i de landsdelar, som utmärkas av en talrik arrendatorsklass, om än till detta resultat må hava bidragit även omständigheter av mångahanda andra slag.