Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färden till Lop-nor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRDEN TILL LOP-NOR
gift är att ösa kanoten efter hand som den fylles av
äntrande vågkammar. Jag har en till måltiderna
hörande skål av emaljerat järnbleck till öskar och
arbetar som en galärslav. Med armbågarna söker jag att
mota och dämpa vågorna åtminstone midskepps. I
kanotens botten skvalpar och kluckar vattnet mellan
för och akter i takt till farkostens rullningar. Det är
en ojämn strid. Jag hinner inte att hålla jämna steg
med vågorna. Varje ny kam ger oss ett större tillskott
än det kvantum vatten jag förmår att på mellantiden
vräka ut med skålen. I kanoten stiger vattnet
oroväckande. Efter hand som den fylles blir den tyngre
och allt lägre ligga relingarna över sjön. Desto lättare
blir det därför för vågkammarna att slå in och varje
ny påfyllning blir större än den föregående på samma
gång som mina och roddarnas krafter avtaga. Till
närmaste strand är det ännu mycket långt. Det är blott
en tidsfråga hur länge vi kunna hålla oss flytande och
ju längre det lider desto mindre bli utsikterna till
räddning.
I dylika ögonblick av yttersta fara blir jag alltid
lugn utan att veta varifrån detta lugn kommer eller
varför. Sannolikt beror det på en undermedveten kallt
logisk insikt att situationen, då man står inför döden,
icke förbättras om man förlorar herraväldet över sig
själv och de enda vapen man har till hands. Ehuru
mina tjänare, då liksom nu fyra till antalet, stupade
och dogo av törst i Takla-makanöknen, rubbades icke
min tillförsikt. Jag kunde icke hjälpa dem. Den enda
räddningen var vatten. Om jag lagt mig ned för att dö
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
