Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färden till Lop-nor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
som de, hade intet vunnits. Det gällde att utan
överilning och utan att anstränga sig över hövan hålla ut
till det sista.
Slutligen ligga kanotens relingar så lågt, att nästa
våg fyller den till randen. Dess innehåll, proviant och
filtar till nattlägren spolas bort, sövvattendunkarna
gå sin egen väg. Vi ha länge nog motsett det kritiska
ögonblicket och då vi nu förlorat herraväldet över
kanoten, återstår för oss intet annat än att klamra oss
fast vid dess relingar. Men kanoten har föga bärkraft
under vatten och årorna ännu mindre. Då vi ligga i
vattenbrynet ge vi stormen föga eller intet vindfång.
Vår rörelsehastighet mot stranden är därför minimal.
Kunna vi blott hålla ut tills stormen bedarrat och vi
drivit till vatten, så grunt, att vi bottna, kunna vi åter
länsa kanoten och kränga oss upp i den och fortsätta.
Vattnet är icke kallt men betydligt svalare än i den
norra bassängen där det är grunt och hastigt
uppvärmes av solen.
Var ny våg går över oss och ger oss en ny kallsup
av saltvatten. Men vi måste hålla ut. Om någon
tröttnar kunna de andra två inte hjälpa honom. Att vara
simkunnig är i detta läge en ringa fördel. Ju mindre
man anstränger kroppen desto längre har man utsikt
att orka klamra sig fast vid vraket. Släpper man taget
blir man ofelbart skild från detta och slungas allt
längre bort av vågorna.
Den kringliggande stranden består av ”schor”
såsom turkarna kalla den till en nästan tegelhård massa
stelnade och saltblandade dyn. Översvämmad av vat-
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
