Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra sista dagar vid Lop-nor och Lou-lan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA SISTA DAGAR VID LOP-NOR OCH LOU-LAN
Vi gingo till vila och överlämnade gåtans lösning
åt morgondagen. På natten hördes åsnorna skria av
välmåga — de ligga hopkrupna i vassen under dagen
till Sstydd mot bromsarna och beta om nätterna. Tagil
skällde en stund på dem, men lät dem sedan skria bäst
de ville.
Då minimitemperaturen stannar på 20,6°, har
sommaren börjat.
Kl. 7 väcktes vi av ropet: ”Musa kommer i en
kanot!”
Vi skyndade ut. Det blåste hårt från NO och
vågorna sjöngo mot stranden.
Efter ett par minuter landade han och skyndade upp
till oss.
Och nu berättade han att Kung och Serat i lugnt
väder låtit ro sig in till en ö i öster och att sjögången
sedan blivit så stark, att de ej vågade låta ro sig
tillbaka.
I verkligheten var det endast Serat, mongolen från
de ändlösa torra öknarna och stäpperna, som hade en
panisk förskräckelse för stora vattenytor med rullande
vågor. De hade kommit med personbilen, som lämnats
på 5 km:s avstånd från stranden och dit Tokhta
skickats som vakt.
Chen och jag bestego genast vår ena dubbelkanot
och läto Musa och Sadik ro oss till den ö där Kung och
Serat befunno sig.
Vi hade att trassla oss genom vass och vattenarmar
till en större sjöyta i hård motvind och nådde ön, där
de våra väntade. De stodo på en jardang och spejade
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
