Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till vägens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL VÄGENS SLUT
Det döda landskapet ligger badande i solljus då vi
starta till den sista framstöten. I allmänhet följa vi
gårdagens spår, undvikande svåra passager och
prövande nya. Marken lyser i röda nyanser, kullarna äro
vanligen mörka, knallar av kvartsit glänsa här och
var. Terrängen är ogynnsam. Öfta fastnar lastbilen
och måste befrias med tillhjälp av spadar och
kanfasmattor. Vi irra omkring åt olika håll.
Den del av Pei-shan där vi nu befinna oss bildar en
halvö, vilken skjuter ut som en mäktig och flerspetsad
tunga, ett promontorium mot väster i
Lop-depressionen. Konsten är blott att korsa den på något
lämpligt ställe. Hela dagen går åt och i skymningen lägra
vi, n:fr 135.
Kvällens timmar fyllas med livliga rådplägningar
om vad som är att göra. Provianten lider mot sitt slut
och vi ha vatten för blott tre dagar. Situationen är
komplicerad. Det vore den enklaste sak i världen att
kvarlämna lastbilen, manskapet och hela bagaget vid
läger n:r 135, medan Yew, Kung, Chen och jag med
Effe till chaufför gjorde den sista framstöten till
Altmisch-bulak. I gynnsam terräng skulle den kunna
göras på en dag. Avståndet är troligen mindre än 14 mil.
Men — är det klokt, är det tillrådligt eller ens
försvarligt att sätta allt på ett kort. Då jag föreslog att
jag ensam, med Effe som chaufför, skulle göra den
sista framstöten, uttalade jag visserligen en personlig
önskan, men intog i verkligheten den ståndpunkten att
jag icke hade moralisk rättighet att skilja mig från
expeditionen. Att ryktet om vår långvariga frånvaro
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
