Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till vägens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
på resa mot väster redan blivit spritt i Anhsi och
därifrån över Hami hade förts till Urumtji, var tämligen
säkert. Från Anhsi hade vi ju ett par gånger hämtat
förstärkning i bensinförrådet och provianten och man
kunde räkna ut att det gällde en långfärd. Vi hade haft
all möda i världen att äntligen få tillstånd att lämna
provinsen Sinkiang — och nu skulle vi plötsligt efter
en och en halv månads förlopp och utan tillstånd
återvända dit. Med rätta hade general Sheng Shih-tsai då
kunnat misstänka våra avsikter, skicka ut
gränspatruller till Lop-nor-landet och behandla oss som spioner.
Vid Altmisch-bulak hade vi då kunnat bli
tillfångatagna och förda till Urumtji för att sedan kvarhållas
i månader eller år.
Och under tiden hade de som väntade i läger n:r 135
gjort slut på sin proviant och sitt vattenförråd och
råkat i en situation som tvingat dem att återvända till
Anhsi för att ej dö av svält.
Även om det lyckats personbilens spaningsgrupp att
nå Altmisch-bulak utan att stöta på gränsbevakning
så hade denna grupps läge kunnat bli förtvivlat om
någon skada drabbat bilen vid eller nära källan och
gjort den obrukbar. Detta hade för de skeppsbrutna
betytt en fotvandring på femtio svenska mil tillbaka
till Tun-hwang — utan proviant och vatten och utan
bränsle och sovsäckar, en vintervandring som hade
tagit livet av den starkaste.
Om jag varit ensam hade jag kunnat sätta allt på
ett kort. Men jag bar ansvaret för alla deltagarna i
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
