Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vandrande sjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
land just då över Tun-hwang genom den öken vi lärt
känna i de närmast föregående kapitlen utmed norra
stranden av Lop-nor och Kum-daria och vidare över
Korla, Kutja och Aksu till Kaschgar. Även
västerländska handelsagenter färdades där och berättade om
de länder, sjöar och floder de sett. Så fördes kunskapen
till Marinus och från honom till Ptolemæus och det var
uteslutande sidenhandeln den tidiga geografiska
vetenskapen hade att tacka för sin första kunskap om den
berömda sjön och dess flodsystem.
Ej långt väster om norra delen av Lop-nor låg på
Sidenvägen staden Lou-lan. Omkring år 330 e. Kr.
inträffade ett omstörtande pulsslag i nedre Tarims
lopp och i Lop-nors läge. Efter att sannolikt under
flera årthundraden ha strömmat rakt öster ut och
bildat sin slutsjö i öknens norra del, lämnade nedersta
Tarim, d. v. s. den del därav som vi nu kalla
Kumdaria, sin gamla bädd och bröt sig ett nytt lopp genom
öknen mot sydost och söder för att där, i öknens södra
del, bilda en eller ett par nya sjöar. Samtidigt torkade
det gamla loppet och den gamla sjön ut och staden
Lou-lan övergavs av sin befolkning och överlämnades
åt en fullständig glömska.
Om denna, ”Den vandrande sjöns” förflyttning
från norr till Söider hade varken Marco Polo, Benedikt
Goës, Hallerstein, ’Arocha eller d’Espinha en aning
ens om de sett den nybildade sjön. Och vad
märkvärdigare är: varken i forntid eller nutid ha kineserna
förstått att den sjö de för 2,000 år sedan kände under
namnet P’u-ch’anghavet var och är en vandrande, eller
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
