Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
återstår endast att antaga, att exemplaret erhållits på
Taimur-landets vestkust; och då den derifrån hemförda hanen tillhör
JL. rupestris, lider det väl intet tvifvel, att äfven honan bör så
benämnas, såsom Saunders antog, särdeles som Sundevalls
ofvan åberopade kännetecken icke visat sig fullt hållbara.
Den anstälda granskningen utan tillräckligt jemförelsematerial
har icke lemnat fullt afgörande resultat, emedan begge
formernas honor äro, såsom Newton anmärkt (Proc. Ac. Phil.
1871, sid. 97—98) »hardly to be distinguished».
Vid tschuktsch-kusten anträffades, såsom ofvan blifvit
nämndt, endast dalripor l. Emellertid lider det knapt något
tvifvel, att äfven fjällripor måtte finnas i bergstrakterna längre
inåt land, än expeditionens utfärder sträckte sig. Ty, såsom v.
Middendorff (S. R. II, 2, sid. 194) anmärkt, har redan Merk
hemfört sådana från Kolyma-trakten (se Pallas, Zoogr. II,
sid. 68, var /9) och fjällripor finnas äfven på Kamtschatkas
fjäll (Dybowski, »L. mutus»), i Amur-landet och Japan (Blak.
& Pr., Seeb.). Men om alla dessa torde gälla hvad Stejneger
(sid. 319) säger om dem i Kamtschatka, att de icke blifvit
»satisfactorily determined. It would be no surprise if it should
prove to be distinet. II is prettv safe to say, however, that it
is not typical mutus».
Anm. Då det numera torde visa sig, att det är formen L.
rupestris, som bland fjällriporna äger den största utbredning,
enär hon är en nästan cirkumpolär tundrafogel2, synes
’Bland de många vanställande tryckfelen uti Nelsons arbete (Birds of
Bering Sea) är äfven det under «errata» icke upptagna, att den af
Vega-expeditionen vid Tschuktsch-halföns kust funna »Subalpine ptarmigan» kallas
»Lagopus alpinus» (sid. 82) i st. f. subalpinus eller albus. Felet missleder
så mycket mera, som »Lagopus albus» dessutom upptages särskildt sid. 80,
samt har redan blifvit påpekadt af Stejneger (Auk 1884, sid. 227). För
öfrigt är hela stycket under rubriken alpinus vilseledande, emedan deruti
talas alldeles intet om L. alpinus, men väl ömsom om subalpinus,
hyper-boreus, Hedenströms okända ripa på Nysibiviska öarna och den form (L.
rupestris antagligen) som finnes på närmaste fastland.
ä Det bör påpekas, att v. Middendorff (Sib. R. II, 2, sid. 194) med
bestämdhet säger sig hafva skjutit L. rupestris vid kusten af rysk-lappska
halfön, äfvensom att samma forskare (Beitr. z. Kenntn. d. russ. Reiches,
VII, sid. 208) uppger L. mutus (alpinus) på nämnda halfö finnas »unendlich
seltener» än i vestra Norge och således aftaga starkt i freqvens österut,
(senare forskare hafva dock funnit den derstädes talrikt; jfrPleske, s. 475).
L. mutus tyckes sålunda i norden vara inskränkt till Skandinaviens fjällrygg
och dess utgreningar i Lappland. Vi skulle alldeles icke förvånas, om man
funne Lag. rupestris förekomma utbredd på den tundra-artade delen af
lappska halfön, som ännu är alldeles oundersökt. — L. rupestris finnes
äfven på Island.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
