Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Världsgåtornas ställning - 2. Vår kroppsbyggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 ANDRA KAPITLET.
grupp af energier och immateriella naturkrafter. II. Fastmer äro vi med Goethe
af den öfvertygelsen, att »materian icke utan ande och anden icke utan materia
kunna existera eller vara verksamma. Vi fasthålla Spinozas rena och
otvetydiga monism: materian som den oändligt utsträckta substansen och anden (eller
energin), som den kännande eller tänkande substansen, äro båda fundamentala
attribut eller grundegenskaper hos det alltomfattande guddomliga världsväsendet,
den universella substansen. (Jämf. kap. 12.)
ANDRA KAPITLET.
Vår kroppsbyggnad.
Monistiska studier öfver den mänskliga och jämförande anatomien.
Öfverensstämmelse i människans och däggdjurens finare och gröfre
organisation.
Innehåll: Anatomiens grundläggande betydelse. Människans anatomi. Hippokrates. Aristoteles.
Gallenus. Vesalius. Jämförande anatomi. George Cuvier. Johannes Müller. Carl Gegenbaur.
Väfnadslära. Cellteori. Schleiden och Schwann. Kölliker. Virchow. Människans ryggradsdjurs-natur.
Människans tetrapodnatur. Människans däggdjurs-natur. Människans placental-natur. Människans
primat-natur. Apor och halfapor. Katarrhiner. Papiomorfa och antropomorfa. Väsentlig likhet i
kroppsbyggnaden hos människan och människoaporna.
Alla biologiska undersökningar, allt utforskande af organismens byggnad
och lifsverksamhet hafva först att befatta sig med den synliga kroppen, från
hvilken de ifrågavarande morfologiska och fysiologiska företeelserna träda oss
till mötes. Denna grundsats gäller människan lika väl som alla andra lefvande
naturkroppar. Därvid får undersökningen icke nöja sig med den yttre gestalten,
utan den måste intränga i densammas inre och utforska dess gröfre och finare
delars sammansättning. Den vetenskap, som har att utföra denna undersökning
i dess vidsträcktaste omfång är anatomin.
Människans anatomi. Som naturligt är utgick den första sträfvan att lära
känna människokroppens byggnad från läkekonsten. Då denna hos de äldste
kulturfolken vanligtvis utöfvades af prästerna få vi antaga att dessa den dåtida
bildningens främsta representanter redan i andra årtusendet före Kristus och
tidigare förfogade öfver ett visst mått af anatomiska kunskaper. Men noggrannare
erfarenheter vunnos genom dissektion af däggdjur och, från dessa öfverförda till
människan, finna vi dessa erfarenheter först hos de grekiska naturfilosoferna under
det sjätte och femte århundradet före Kristus, hos Empedokles (från Agrigentum)
och Demokritas (från Abdera) men framför allt hos den klassiska forntidens
berömdaste läkare Hypprokrates (från Kos). Ur deras och andras skrifter hämtade också
(i fjärde århundradet före Kristus) den store Aristoteles »naturhistoriens fader» lika
berömd som naturforskare som filosof, sina kunskaper. Efter honom finnes blott
en betydande anatom i forntiden, den grekiska läkaren şClaudius Galenus från
Pergamus, som utvecklade en stor praktik i Rom under kejsar Marcus Aurelius i det
andra århundradet efter Kristus. Alla dessa äldre anatomer vunno sina kunskaper
till största delen icke genom att undersöka själfva människokroppen — hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
