Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Vår kroppsbyggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA KAPITLET. 17
då ännu var strängt förbjudet — utan i stället de mest människoliknande
däggdjuren, i synnerhet aporna; alla voro de således redan jämförande anatomer.
Den uppblomstrande kristendomen och den därmed förenade mystiska
världsåskådningen beredde tillbakagång för anatomin liksom för alla andra
naturvetenskaper. De romerska påfvarna, världshistoriens största gycklare, sträfvade framför
allt att kvarhålla mänskligheten i okunnighet och ansågo med rätta kännedomen
om den mänskliga organismen såsom ett farligt medel att upplysa oss om vårt
sanna väsen. Under den trehundra års långa tidsrymden voro Galenus’ skrifter
nästan den enda källa för den mänskliga anatomin och Aristoteles’ den enda för
den samlade naturhistorien. Först i 16:de århundradet efter Kristus, när
påfvedömets andliga världsherravälde brutits genom reformationen och förstörts genom
Kopernikus nya världssystem och den därmed nära förknippade geocentriska
världsåskådningen, började också ett nytt uppsving för kunskapen om
människokroppen. De stora anatomerna Vesalius från Bryssel, Eustachius och Fallopius
från Modena befordrade i så hög grad kännedomen om vår kroppsbyggnad genom
egna grundliga undersökningar, att det endast återstod för deras talrika
efterföljare, att fastställa enskildheterna med afseende på de gröfre förhållandena. Den
lika djärfve som snillrike och outtröttlige Andreas Wesalius — hvars familj som
namnet anger härstammar från Wesel — gick banbrytande framför alla andra;
han fullbordade redan i sitt 28:de år det stora enhetligt genomförda verket »De
humani corporis fabrica», 1543; han gaf hela den mänskliga anatomin en ny
själfständig riktning ock säkra grundvalar. Därför blef Vesalius senare i Madrid
— hvarest han var lifmedikus hos Karl V och Filip II — af inkvisitionen
såsom trollkarl dömd till döden. Han räddade sig endast genom att företaga
en resa till Jerusalem; på återresan led han skeppsbrott vid ön Zante och dog
där i elände, sjuk och beröfvad alla medel.
Jämförande anatomi. De förtjänster vårt 19:de århundrade förvärfvat sig
i kunskaper om människokroppens byggnad, består först och främst i
utarbetandet af två nya högst viktiga forskningsgrenar, »den jämförande anatomin» och
»väfnadsläran» eller den »mikroskopiska anatomin». Hvad nu närmast beträffar den
första, så hade den visserligen redan från början varit nära förknippad med den
mänskliga anatomin; ja den senare ersattes så länge af den förra som det ansågs
som en dödlig förbrytelse att dissikera människolik — och det var till och med
ännu fallet under det 15:de århundradet. Men de följande tre århundradenas
talrika anatomer inskränkte sig hufvudsakligen till noggranna undersökningar af
den mänskliga organismen. Den högt utvecklade disciplin, som vi i dag kalla
jämförande anatomi, föddes först år 1803 då den store franske zoologen George
Cuvier — härstammande från Mömpelgard i Elsass — utgaf sina grundläggande
»Leçons sur l’Anatomie comparée» och däri för första gången sökte fastställa
lagar för människans och djurens kroppsbyggnad. Under det hans föregångare
— bland dem äfven Goethe 1790 — hufvudsakligen endast noggrannt hade
jämfördt människans skelett med de öfriga däggdjurens, omfattade Cuviers
vidtskådande blick i helhet djurens organisation, han skilde bland dem på fyra stora
från hvarandra oberoende hufvudformer eller typer: ryggradsdjur (Vertebrata),
leddjur (Articulata), blötdjur (Mollusca) och stråldjur (Radiata). För »alla frågors
fråga» var detta framsteg så till vida epokgörande, som människans samhbörighet
med ryggradsdjuren och hennes åtskillnad från alla andra typer därmed var klart
uttalad. Visserligen hade redan den skarpsynte Linné i sitt första »systema
naturae» 1735 gjort ett betydande framsteg när han definitivt hänvisade
människan till däggdjurens klass (Mammalia); ja han förenade t. o. m. i ordningen
herredjur (Priamates) de tre grupperna: halfaporna, aporna och människorna
(Lemur, Simia, Homo.) Men det fattades ännu i detta djärfva systematiska
grepp det djupa empiriska begrundande, som först Cuvier genom den
jämförande anatomien förde dit. Detta blef vidare utfördt af vårt århundrades stora
Världsgåtorna. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
