Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Vår kroppsbyggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 VÄFNADSLÄRA.
jämförande anatomer, Friedrich Meckel (Halle), Johannes Müller (i Berlin),
Richard Owen och Thomas Huxley (i England) samt Carl Gegenbaur (i
Jena, senare i Heidelberg). Enär denne senare i sina i den jämförande
anatomins »grunddrag» 1870 för första gången använde den nya af Darwin grundade
härstamningsläran i denna vetenskap, höjde han densamma till första rang inom
de biologiska disciplinerna. Gegenbaurs talrika arbeten i jämförande anatomi
och hans allmänt utbredda »lärobok i människans anatomi» utmärka sig lika
mycket för en grundlig empirisk kunskap af ett oerhördt material af fakta, som
för detsammas fullständiga behärskande och dess filosofiska användning i
utvecklingslärans anda. Hans nyligen utkomna »ryggradsdjurens jämförande anatomi»
1898 lägger den orubbliga grund, på hvilken vår öfvertygelse om människans
natur af ryggradsdjur låter klart bevisa sig.
Väfnadslära (histologi) och Cellära (cytologi). I helt annan riktning än
den jämförande utvecklade sig under vårt århundrade den mikroskopiska
anatomin. Redan vid detsammas början 1802 gjorde en fransk läkare, Bichot, försök
att medelst mikroskopet sönderdela människokroppens organ i dess enskilda och
finare beståndsdelar och att ådagalägga dessa olika väfnaders (Hista och Tela)
förhållande. Men dessa första försök förde icke långt medan det gemensamma
elementet hos de talrika olika väfnaderna förblef obekant för honom. Detta
blef först 1838 upptäckt i växtcellen af Mathias Schleiden, (i Jena) och
strax därpå påvisad hos djur af Theodor Schwann; lärjunge och assistent hos
Johannes Müller i Berlin. Två andra lärjungar till denne store och banbrytande
mästare, Albert Kölliker och Rudolf Virchow genomförde sedan i detalj på
60-talet cellteorin och den därpå grundade väfnadsläran för friska och sjuka
organismer hos människan. De visade att äfven hos människan som hos alla andra
djur väfnaderna sammansättas af samma mikroskopiska formbeståndsdelar
»cellerna» och att dessa »elementar-organismer» äro de sanna själfständiga
statsborgarna, som förenade i milliarder bilda »cellstaten» vår kropp. Alla dessa celler
uppstå genom ofta upprepad delning af en enda enkel cell af »stomceller»
eller den »befruktade äggcellen» (Cytula). Väfnadernas allmänna struktur och
sammansättning äro desamma hos människorna som hos de öfriga
ryggradsdjuren. Bland dem utmärka sig däggdjuren, de yngsta och högst utvecklade
klasserna, genom vissa särskildt sent förvärfvade egendomligheter. Så äro t. ex.
hårets mikroskopiska sammansättning, hudkörtlarna, mjölkkörtlarna, blodcellerna,
hos Mammalia helt olika dem hos deöfriga vertebraterna. Människan är äfven
i alla dessa finaste histologiska förhållandena ett äkta däggdjur.
Albert Köllikers och Franz Leydigs (likaledes i Würzburg) mikroskopiska
forskning vidgade icke blott i alla afseenden vår kunskap om människans och
djurens finare kroppsbyggnad, utan den blef också särdeles betydelsefull genom
sin förbindelse med cellernas och väfnadernas utvecklingshistoria. Den besannade
nämligen Carl Theoder Siebolds viktiga teori (1845) att de lägsta djuren,
infusorier och rhizopoder äro encelliga organismer.
Människans ryggradsdjurs-natur. Hela vår kroppsbyggnad visar såväl i
dess gröfre som dess finare sammansättning den ryggradsdjuren (Vertebrata)
karaktäriserande typen. Denna den viktigaste och högst utvecklade hufvudgrupp
blef först år 1801 i sin naturliga enhet upptäckt och påvisad af den store
Lamarck. Han sammanfattade under detta begrepp Linnés fyra högre djurkasser:
däggdjur, fåglar, amfibier och fiskar. De båda lägre klasserna: insekter och
maskar ställer han såsom »ryggradslösa» (Invertebrata) i motsats till dessa. Cuvier
bekräftade 1812 vertebrattypens enhet och lade en fastare grund för densamma
genom sin jämförande anatomi. Och i verkligheten öfverensstämma också alla
ryggradsdjuren från fiskarna ända upp till människan i alla sina väsentligaste
kännetecken. De hafva alla ett fast inre skelett, en brosk- och benbyggnad, som
hos alla består af en ryggrad och en skalle. Den senares invecklade byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
