Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Vårt lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 MÄNNISKANS FYSIOLOGI.
Begreppet lif som en motsats till döden har naturligtvis redan tidigt varit
föremål för tanken. Man iakttager såväl på lefvande människor som på lefvande
djur ett antal egendomliga förändringar, företrädesvis rörelser, som saknas hos de
»döda» naturkropparna: själfständig ställflyttning, hjärtklappning, andhämtning,
språk o. s. v. Det var ingen lätt sak att skilja sådana organiska rörelser från
liknande företeelser hos de oorganiska naturkropparne, hvarför det också ofta
misslyckades. Det flytande vattnet, den fladdrande lågan, den blåsande vinden
den nedstörtande klippan visade människan liknande förändringar, och det var
naturligt att den naiva naturmänniskan tillskref äfven dessa »döda kroppar»
själfständigt lif. Hvarken i det ena eller det andra fallet kunde man nöjaktigt
göra sig redo för de verkande orsakerna.
Människans fysiologi. De äldsta vetenskapliga betraktelserna öfver
människans lifsverksamhet — liksom öfver människans kroppsbyggnad — finna vi hos
de grekiska naturfilosoferna och läkarne i det sjätte och femte århundradet före
Kristus, Den rikaste samling af dithörande, då kända fakta finna vi i Aristoteles
naturalhistoria. En stor del af hans uppgifter härrör synbarligen redan från
Demokritos och Hippokrates. Den sistnämndes skola gjorde redan förklaringsförsök; de
antogo som grundorsak till människornas och djurens lif en flyktig »lifsanda»
(Pneuma). EFrasistratus (230 före Krist.) skilde redan på en lägre och en högre
lifsande, Pneuma zoticon i hjärtat och Pneuma psychicon i hjärnan.
Berömmelsen af att hafva enhetligt sammanfattat dessa strödda kunskaper
ooh gjort det första försök till ett fysiologiskt system tillfaller den store grekiske
läkaren Galenus, densamme som vi äfven lärt känna som forntidens störste
anatom (jämf. s. 16). Vid sina undersökningar af människokroppens organ frågade
han också alltid efter deras lifsverksamhet och Junktioner. Äfven härvid förfor
han jämförande och undersökte framför allt de mest människoliknande djuren,
nämligen aporna. De erfarenheter han härvid gjorde öfverförde han direkt på
människan. Han erkände redan de fysiologiska experimentens stora värde; genom
vivisektion af apor, hundar och svin anställde han många olika intressanta försök.
Vivisektionen har på senare tiden blifvit angripen icke blott af okunniga och
inskränkta människor utan äfven af vetenskapsfientliga teologer och öfverdrifvet
känslofulla människor. Men den tillhör lifsforskningens oumbärliga metoder och
har gifvit oss oskattbara upplysningar om de viktigaste frågorna; detta insåg
Galenus redan för 1700 år sedan.
Alla kroppens olika funktioner för Galenus tillbaka till tre hufvudgrupper
motsvarande Pneumas, lifsandens eller »Spiritus’» tre former. Pneuma-psychicon —
»själen» — har sitt säte i hjärnan och nerverna, den förmedlar tanken, känslan
och viljan (godtycklig rörelse): Pneuma zoticon — »hjärtat» — åstadkommer de
»sfygmiska Junktionerna» hjärtslagen, pulsen och värmebildningen. Slutligen
Pneuma-physicon som befinner sig i lefvern är orsaken till den s. k. vegetativa
lifsverksamheten, närings- och ämnesomsättningen, växandet och fortplantningen.
Därvid lade han synnerlig vikt vid blodets rening i lungorna och uttalade den
förhoppningen att det en gång skulle lyckas att ur luften utskilja den
beståndsdel hvilken som Pneuma vid andningen upptager i blodet. Mer än femton hundra
år skulle emellertid förflyta innan detta respirationspneuma — syret —
upptäcktes af Lavoisier.
Liksom för människans anatomi blef också för hennes fysiologi Galenus’
storartade system Codex aureus — alla kunskapers oangripliga källa under tretton
hundra år. Kristendomens kulturfientliga inflytande blef på detta liksom på alla
andra områden ett oöfverstigligt hinder. Från tredje till sextonde århundradet
uppträdde icke en enda forskare som skulle hafva vågat själfständigt åter
undersöka människans lifsföreteelser och gå utom det galeniska systemet. Först i
16:de årbundradet gjordes flera anspråkslösa försök härtill af ansedda läkare och
anatomer (Paracelsus, Servetus, Vesalius och andra). Men först 1628 offentliggjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
