Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Själens stamhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 NIONDE KAPITLET.
orsaker äro emellertid icke mer och icke mindre psykofysiska, än de liknande
»reflexrörelserna» hos spongier, polyper och andra nervlösa metazoer, t. o. m.
om deras mekanism härvidlag är väsentligt olika. Histopsykes eller
väfnadssjälens karaktär visar sig i båda fallen likformig däri, att väfnadens celler (det
lagordnade cellförbundets celler) fortleda de af någon del mottagna retningarna
och därigenom framkalla rörelser hos andra delar eller hos hela organet. Denna
retningsledning kan här likaväl betecknas såsom »själsverksamhet», som dess
fullkomligare form hos nervdjur. Anatomiskt förklaras den därigenom, att
väfnadens eller cellförbundets sociala celler icke — såsom man förut trodde —
ligga skilda intill hvarandra, utan öfverallt sammanhänga genom fina
plasmatrådar eller bryggor. När de känsliga mimosorna vid beröring eller skakning
sluta sina små utbredda fjäderblad och sänka bladstjälkarna, när retbara
flugfångaren (dionæa) vid beröring af dess blad hastigt fäller ihop dem och fångar
flugan, så ter sig denna förnimmelse lifligare, retningsledningen snabbare och
rörelsen mera energisk, än reflexreaktionen hos den retade badsvampen och många
andra spongier.
III b. De nervlösa metazoernas själ. Af alldeles särskildt intresse för den
jämförande psykologin i allmänhet och för djursjålens fylogeni i synnerhet, är
själsverksamheten hos de lägre metazoer, hvilka visserligen äga väfnader och ofta
redan differenserade organ, men hvarken nerver eller specifika sinnesorgan. Dit
höra fyra grupper af de äldsta celenterierna, nämligen: 1. gastræader, 2.
platodarier, 3. spongier och 4. hydropolyper, nässeldjurens lägsta former.
Gastræaderna eller ur-tarmdjuren bilda den lilla grupp af lägsta
celenterier, hvilken, såsom alla metazoers gemensamma stamgrupp, är af största
vikt. Dessa små simmande djurs kropp ter sig som en liten — vanligen äggformig
— blåsa, hvilken äger en enkel hålighet med en öppning (urtarm eller urmun).
Väggen till håligheten, som smälter födan, bildas af två enkla cellskikt eller
epitel, hvaraf den inre (tarmbladet) förmedlar näringens vegetala verksamhet och
den yttre (hudbladet) förmedlar rörelsens och förnimmelsens animala funktioner.
Dessa hudbladets likformiga, sensibla celler bära fina gissel, långa flimmerhår, hvilkas
svängningar åstadkomma de godtyckliga simrörelserna. Gastræadernas få ännu
lefvande former, gastremarier, (trichoplacider) och cyemarier (orthonectider) äro
så intressanta därför, att de under hela sitt lif förblifva stående på samma
bildningsgrad som alla öfriga metazoers grodder (från spongierna ända upp till
människan) genomlöpa i begynnelsen af sin groddutveckling. Såsom jag visat i
min gastræa teori (1872) uppstår hos samtliga väfnadsdjur ur den förut
omtalade blastulan i första rummet en högst karaktäristisk groddform, gastrulan.
Groddhinnan (blastoderma), som utgör den ihåliga kulans vägg, bildar på ena sidan
en gropformig fördjupning och af denna blir det snart en så djup instjälpning,
att groddblåsans inre hålighet försvinner. Groddhinnans instjälpta (inre) hälft
lägger sig inifrån intill den yttre (icke instjälpta) hälften; den senare bildar
hudbladet eller yttre groddbladet (ektoderm, epiblast), den förre däremot tarmbladet
eller det inre groddbladet (entoderm, hypoblast). Den bägareformiga kroppens
nyuppståndna hålighet är maghåligheten, där födan smältes, urtarmen (progaster),
dess öppning urmunnen (prostoma). Hudbladet eller ektoderm är hos alla
metazoer det ursprungliga »själsorganet» ty ur detsamma utvecklar sig hos samtliga
nervdjur icke blott det yttre hudtäcket och sinnesorganen, utan äfven
nervsystemet. Hos gastræaderna, som ännu icke äga nervsystem äro alla celler, af hvilka
ektodermans enkla epitelskikt sammansättas, samtidiga organ för förnimmelsen
och rörelsen; väfnadssjälen visar sig här i enklaste form.
Också platodarierna synes äga samma primitiva form, de äro de äldsta och
enklaste formerna af skifdjuren (platodes). Några af dessa kryptoceler (convoluta
o. s. v.) hafva ännu intet särskildt nervsystem, under det detsamma hos deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
