Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Själens stamhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPONGIERNA ELLER SVAMPDJUREN. 77
närmast besläktade epigoner, hvirfvelmaskarna (turbellaria), redan afskilt sig från
hudtäcket och utvecklat en enkel rygghjärna (eller topphjärna).
Spongierna eller svampdjuren, representera en själfständig stam af
djurriket, hvilken genom sin egendomliga organisation skiljer sig från alla andra
metazoer. Dess mycket talrika arter äro vanligtvis fastvuxna på hafsbottnen.
Svamparnas enklaste form, olynthus, är egentligen ingenting annat än en gastræa,
hvars kroppsveck silformigt genombrytes af fina porer, för att insläppa den
närande vattenströmmen. Hos de flesta spongier (äfven hos den mest bekanta,
badsvampen) bildar den knölformiga kroppen en stock eller kormus, hvilken
sammansättes af tusentals dylika gastræader (gisselkamrar) och genomdrages af ett
närande kanalsystem. Förnimmelse och rörelse äro hos svampdjuren endast i
ytterst ringa grad utvecklade; nerver, sinnesorgan och muskler saknas. Det har
därför varit helt naturligt, att man förr i allmänhet betraktade dessa fastsittande,
oformliga och okänsliga djur såsom växter. Deras själslif (för hvilket inga
särskilda organ äro differensierade) står djupt under mimosornas och andra
känsliga växters.
Nässeldjurens själ (cnidaria), är af särdeles framstående betydelse för
den jämförande och fylogenetiska psykologin. I denna, celenteriernas, formrika
stam fullbordas nämligen inför våra ögon nervsjälens historiska uppkomst ur
väfnadssjälen. Till denna stam höra de fastsittande polypernas och korallernas,
de simmande medusornas och syfonoforernas månggestaltade klasser. Såsom
alla nässeldjurs gemensamma hypotetiska stamform kan med full säkerhet
bestämmas en de enklaste polyper, som i väsentlig grad voro byggda på samma
sätt som den än i dag lefvande sötvattenspolypen (hydra). Nu äga emellertid
hvarken dessa hydra eller de nära besläktade, fastsittande hydropolyperna
några nerver eller högre sinnesorgan ehuru de äro mycket känsliga. De fritt
simmande medusorna däremot, som utveckla sig ur de sistnämnda (och ännu i
dag äro förknippade med dem genom generationsväxling), äga redan ett
själfständigt nervsystem och särskilda sinnesorgan. Vi kunna således här lära oss
att ontogenetiskt iakttaga och fylogenetiskt förstå nervsjälens (neuropsyke) historiska
ursprung ur väfnadssjälen (histopsyke). Denna kunskap är af så mycket större
intresse, som dessa betydelsefulla tilldragelser äro polyfyletiska, d. v. s. de hafva
flera (minst två) gånger försiggått oberoende af hvarandra. Som jag har bevisat,
hafva hydromedusorna (eller kraspedoter) på annat sätt uppstått ur hydropolyperna
än skyfomedusorna (eller akraspeder) ur skyfopolyperna; knoppningsförloppet är hos
de senare terminalt, hos de förra lateralt. Äfven i deras själsorgans finare
byggnad visa båda grupperna karaktäristiska ärftliga skiljaktigheter. Mycket intressant
för psykologin är äfven samhällsmedusornas (syphonophorae), klass. Hos dessa
präktiga, fritt simmande djurstockar, som härstamma från hydromedusorna, kunna
vi iakttaga en dubbelsjäl; den enskilda (personalsjälen) hos de talrika personer, af
hvilka den är sammansatt och den gemensamma, enhetligt verksamma psyke
hos hela stocken (kormalsjäl).
IV. Nervsjälen (neuropsyke); den fyletiska psykogenesis’ fjärde hufvudgrad.
Själslifvet hos alla högre djur, liksom hos människan, förmedlas af en mer
eller mindre komplicerad »själsapparat» och denna består alltid af tre
hufvudbeståndsdelar, nämligen: sinnesorganen som åstadkomma de olika förnimmelserna
musklerna som däremot åstadkomma rörelserna; nerverna, som förmedla förbindelsen
mellan de förra och de senare genom ett särskildt centralorgan: hjärnan eller
ganglion, (nervknut). Denna själsapparats inrättning och verksamhet brukar man
jämföra med ett elektriskt telegrafsystem; nerverna äro ledningstrådarna, hjärnan
centralstationen, muskler och sinnesorgan de underordnade lokalstationerna. De
motoriska nervfibrerna leda viljans befallningar eller impulser centrifugalt från
detta nervcentrum till musklerna och åstadkomma rörelser genom deras
kontraktion. De sensibla nervfibrerna däremot leda de olika förnimmelserna centripetalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
