Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Själens stamhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 NIONDE KAPITLET.
från de periferiska sinnesorganen till hjärnan och aflägga rapport om de från den
yttre världen mottagna intrycken. Gangliecellerna eller »själscellerna», af hvilka
det nervösa centralorganet sammansättes, äro de fullkomligaste af alla organiska
elementardelar, ty de förmedla icke endast samfärdseln mellan musklerna och
sinnesorganen, utan äro också upphofvet till djursjälens högsta förmåga, bildandet
af föreställningar och tankar och framför allt af medvetandet. .
Anatomins och fysiologins, histologins och ontogenins stora framsteg hafva
under den nyare tiden riktat vår djupare kunskap om själsapparaten med en
mängd af de intressantaste upptäckter. Om den spekulativa filosofin inom sig
velat upptaga om också blott de viktigaste af dessa, den empiriska biologins
betydelsefullaste förvärf, så skulle den redan i dag visa ett helt annat utseende
än tyvärr är förhållandet. Enär en ingående behandling af densamma här
skulle föra oss alldeles för långt inskränker jag mig till att endast framhålla de
viktigaste fakta.
Hvarje högre djurstam äger ett egendomligt själsorgan; hos hvar och en
af dem utmärker sig centralnervsystemet genom särskild gestalt, läge och
sammansättning. Bland de skalformigt byggda näåässeldjuren (cnidarier) visa medusorna
vid skifranden en nervring, som vanligtvis är försedd med fyra eller åtta ganglier.
Hos de femstråliga stjärndjuren (echinoderma) är munnen omgifven af en nervring,
från hvilken utstråla fem nervstammar. De tvåsidigt — symetriska skifdjuren
(platodes) och maskdjuren (vermalia) äga en topphjärna eller akroganglion,
sammansett af ett par dorsala ofvanom munnen belägna ganglier; från dessa »öfre
svalgknutar» utgå åt sidorna två nervstammar till huden och musklerna. Hos
en del af vermalierna och hos blötdjuren (molluska) tillkomma ytterligare ett par
neutrala »nedre svalgknutar», hvilka förena sig med de förra genom en ring
som omgifver svalget. Denna »svalgring» återfinna vi äfven hos leddjuren
(articulata), men där fortsätter den på den långsträckta kroppens buksida in i en
»bukmärg», en repstegsformig dubbelsträng, som inom hvarje led ansväller till
en dubbel-ganglion. En denna helt och hållet motsatt bildning hos själsorganet
visa ryggradsdjuren (vertebrata). Här befinner sig vanligtvis på ryggsidan af den
inuti ledformiga kroppen en utvecklad ryggmärg. Ur en ansvällning af dess
främre del uppstår senare den karaktäristiska blåsformiga hjärnan.
Ehuru de högre djurstammarnas själsorgan sålunda visa mycket karaktäris
tiska olikheter till läge, form och sammansättning, har den jämförande
anatomin likväl lyckats, att för de flesta påvisa ett gemensamt ursprung från platodernas
och vermaliernas topphjärna; och gemensamt för alla är uppkomsten af groddens
yttre cellskikt ur »hudsinnesbladet» (ektoderm). Likaså återfinna vi i de nervösa
centralorganens alla former samma väsentliga struktur och sammansättning af
ganglieceller eller »själsceller» (psykes egentliga aktiva elementarorgan) och af nerujfibrer,
som förmedla handlingens (aktionens) sammanhang och ledning.
Ryggradsdjurens själsorgan. Det första faktum, som träder oss till mötes i
vertebraternas jämförande psykologi, och hvilket borde vara den empiriska
utgångspunkten för hvarje vetenskaplig lära om människans själ, är den
karaktäristiska byggnaden hos deras central-nervsystem. Liksom detta centrala
själsorgan hos hvar och en af de högre djurstammarna har ett för hvar och en af
dem egendomligt läge, en egendomlig gestalt och sammansättning, så är detta
också fallet hos ry ggradsdjuren. Öfverallt finna vi härstädes en ryggmärg, en stark,
eylindrisk nerv sträng, som förlöper i rvggens medellinie ofvanför kotpelaren (eller
den denna representerande chorda). Öfverallt utgå från denna ryggmärg talrika
nervstammar i regelbunden segmental fördelning, ett par för hvarje segment
eller ryggkota. Öfverallt uppstår detta »medullarrör» hos fostret på samma sätt:
i ry gghinnans meddellinie bildar sig en fin råra eller ränna; denna märgrännans
eller medullarrännans båda parallella kanter höja sig, krökas mot hvarandra och
sammanväxra i medellinien till ett rör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
