Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Själens medvetande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKANS MEDVETANDE. 85
Verworns åsikt, då denna, i sina utmärkta »Psyko- fysiologiska protiststudier»
antager, att förmodligen samtliga protister sakna ett utveckladt »jag-medvetande»
och att deras förnimmelser och rörelser bära karakteren af det omedvetna.
VI. Medvetandets atomistiska teori: medvetandet är en elementaregenskap hos
alla atomer. Bland alla olika åsikter om medvetandets utbredning går denna
atomistiska hypotes längst. Den har väl hufvudsakligen uppstått ur den
svårighet, som många filosofer och biologer erfara, då det gäller frågan om medvetandets
första uppkomst. Denna företeelse har ju en så egenartad karaktär, att dess
härledning ur andra psykiska funktioner synes högst betänklig. Man trodde sig
därför lättast öfvervinna detta hinder, genom att antaga det som en
elementaregenskap hos all materia, liksom fallet är med massornas attraktioner och den kemiska
valfrändskapen. I enlighet därmed skulle det finnas så många former af
elementarmedvetande, som det finnes kemiska element. Hvarje atom väte skulle
ha sitt hydrogena medvetande, hvarje atom kol sitt karboniska medvetande
o. s. v. Äfven Empedokles’ gamla fyra element, hvilkas blandning med »kärlek
och hat» verkade tingens vardande, tillskrefvo många filosofer medvetande.
Själf har jag aldrig representerat denna hypotes om atommedvetandet;
jag ser mig nödsakad att särskildt framhålla detta emedan E. Du Bois-Reymond
oriktigt tillskrifvit mig denna åsikt. I den skarpa polemik, som han (1880)
förde mot mig i sitt tal om »de sju världsgåtorna», bekämpade han min
ofördärfliga falska naturfilosofi» på det häftigaste och påstod, att jag i min uppsats
om plastidulans perigenesis »uppställt antagandet, att atomerna, hvar och en för
sig, hade särskildt medvetande, såsom metafysiskt axiom». Jag har fastmer
uttryckligen betonat, att jag föreställer mig förnimmelsens och viljans elementära
psykiska verksamhetsyttringar, hvilka man kan tillskrifva atomerna, såsom
omedvetna, lika omedvetna som det elementära minne, hvilket jag efter den
utmärkte fysiologen Ewald Herings (1870) föredöme betraktar såsom: »en allmän
funktion hos den organiserade materien» (bättre: af den »lefvande substansen»).
Du Bois-Reymond förväxlar här på ett mycket påfallande sätt »själ» och
»medvetande»; jag vill lämna därhän, om denna villfarelse endast har sin grund i
förbiseende. Då han själf förklarar medvetandet för en transcendent företeelse,
en annan del af själsfunktioner (t. ex. sinnesverksamhet) däremot icke,
måste jag antaga, att han anser båda begreppen för olika. Ur andra ställen i
hans eleganta tal framgår visserligen motsatsen, såsom ock öfverhufvud denne
berömde vältalare just med hänsyn till viktiga principfrågor ofta motsäger sig
själf på ett i ögonen fallande sätt. Jag betonar här ännu en gång, att för mig
medvetandet utgör endast en del af de själsföreteelser, hvilka vi iakttaga hos
människan och hos högre djur, medan den vida större delen af dessa företeelser
tager ett omedvetet förlopp.
Medvetandets monistiska och dualistiska teori. Så långt de olika
åsikterna om medvetandets natur och uppkomst än må skilja sig från hvarandra,
så kunna de dock slutligen — vid klar och konsekvent, logisk behandling —
återföras till två motsatta grundåskådningar, den transcendenta (dualistiska) och
den Jusiologiska (monistiska). Jag själf har sedan gammalt representerat denna
sistnämnda uppfattning, och detta alltid i utvecklingslärans ljus, och den delas
numera af ett stort antal framstående naturforskare, om också på långt när icke
af alla. Den förstnämnda åsikten däremot är den äldre och den, som har
ojämförligt största utbredningen. På senare tiden har den framförallt genom
Emil Du Bois-Reymond åter kommit till högt anseende och genom hans
berömda »ignorobiums-tal» blifvit ett af de mest omtalade föremålen för den
moderna »diskussionen om världsgåtorna». Med hänsyn till den utomordentliga
betydelse, som denna grundfråga äger, kunna vi icke underlåta att här ännu en
gång inlåta oss på dess kärna.
Medvetandets transcendens. I det berömda föredraget, som E. Du Bois-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
