Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Själens medvetande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 TIONDE KAPITLET.
Reymond den 14 Augusti 1872, på naturforskarmötet i Leipzig, höll om
»naturkunskapens gränser» uppställde han två olika, »ovillkorliga gränser» för vår
naturkunskap, hvilka människoanden, äfven vid den mest framskridna
naturkunskap, aldrig skulle kunna öfverskrida — aldrig, såsom föredragets ofta
citerade slutord eftertryckligen betonar: »igrorabimus»! Den ena, absolut olösliga
»världsgåtan», är sammanhanget mellan »materia och kraft» och denna
fundamentala naturföreteelses egentliga väsen; vi skola i 12:te kapitlet ingående behandla
detta »substansproblem». Filosofins andra oöfverstigliga hinder skulle medvetandets
problem utgöra; frågan: hur vår andliga verksamhet bör förklaras ur materiella
betingelser, respektiva rörelser; hur »substansen» (som ligger till grund för
materien och kraften) »under vissa bestämda villkor förnimmer, begär och tänker».
För korthetens skull och för att på semma gång karaktärisera Leipzig
föredragets väsen, kallar jag detsamma för »Ignorabimustalet». Detta bör vara desto
mera tillåtligt, som Du Bois-Reymond själf, åtta år senare (i sitt tal om de sju
världsgåtorna 1880), med berättigad stolthet kunde berömma sig af föredragets
utomordentliga framgång och därvid säga: »Kritiken anslog alla toner från
glädtigt instämmande beröm till det mest nedsättande klander, och ordet
»ignorabimus» hvari min undersökning utmynnade, blef formligen ett slags
naturfilosofiskt »schiboleth». Faktiskt hördes de högljudda »toner af glädtigt instämmande
beröm» ur den dualistiska och spiritualistiska filosofins hörsalar och i synnerhet
ur ecclesia militans — den »svarta internationalens» — lägerplatser: men äfven
alla spiritualister och alla troende sinnen, som genom »ignorabimus» trodde
sin dyrbara »själs» odödlighet räddad, voro hänryckta däraf. Det »mest
nedsättande klandret» däremot fick det lysande ignorabimustalet i början erfara från
några få naturforskares och filosofers sida; af de få hvilka samtidigt förfogade
öfver tillräckliga naturfilosofiska kunskaper och det erforderliga modet, för att
bemöta Berlin-vetenskapsakademins allsmäktige sekreterares och diktators
dogmatiska maktspråk.
Ignorabimustalets märkvärdiga framgång (som af talaren själf vid ett
senare tillfälle betecknades såsom oberättigad och öfverdrifven!), kan förklaras äga
två skäl, ett yttre och ett inre. Ytligt betraktadt var talet utan tvifvel »ett
betydelsefullt vältaligt konstverk, en vacker predikan af högsta formfulländning
med en öfverraskande omväxling af naturfilosofiska bilder. Men som bekant
bedömmer flertalet och i synnerhet det »täcka könet» — en vacker predikan
icke efter dess verkliga halt på idéer, utan efter dess estetiskt underhållande
värde. Analyseradt till sitt inre, innehåller ignorabimustalet däremot afgjordt den
metafysiska dualismens program; världen är »dubbelt obegriplig», å ena sidan den
materiella världen, i hvilken »materia och kraft» drifva sitt väsen och å
motsatta sidan, helt och hållet afskildt, »andens» immateriella värld, hos hvilken
»tänkande och medvetande icke kunna förklaras ur materiella betingelser» som
hos den förra. Det var helt naturligt att den härskande dualismen och
mysticismen med begärlighet tog fasta på detta erkännande af två olika världar, för att
dymedelst bevisa människans dubbelnatur och själens odödlighet. Spiritualisternas
jubelrop däröfver voro så mycket mera högljudda och berättigade, som E. Du
Bois-Reymond tills dess gällt för att vara en af den vetenskapliga materialismens
mest betydande principiella representanter; och detta var och förblef han äfven
(oaktadt sina »vackra tal») liksom nutidens alla andra sakkunniga klart och
konsekvent tänkande naturforskare.
Visserligen har ignorabimustalets författare vid dess slut kort hänvisat till
frågan, om icke de båda mot hvarandra stående »världsgåtorna», det allmänna
substansproblemet och det särskilda medvetenhetsproblemet, sammanfalla till ett
enda problem. Han säger: »Förvisso är denna föreställning den enklaste och
föredrages framför den, enligt hvilken världen ter sig dubbelt obegriplig. Men
det ligger i sakens natur, att vi äfven i detta afscende icke komma till klarhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
