Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Själens medvetande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 TIONDE KAPITLET.
hjässloben, luktsfären i panloben, synsfären i bakhufvudloben, hörsfären i
tinningloben. Mellan dessa fyra »sinneshärdar» ligga de fyra stora »tankehärdarna»
eller associonscentra, det andliga lifvets reala organ. De äro själsverksamhetens
högsta verktyg, som förmedla tänkande och medvetande: framtill pannhjärnan
eller det frontala associonscentrum, baktill och upptill hjässhjärnan eller det
parietala associonscentrum, baktill nedåt principalhjärnan eller »det stora
occipitotemporala associonscentrum» (det viktigaste af alla!) och slutligen djupt nedtill,
gömdt i det inre, ö-hjärnan eller den »Reil’ska ön», det insulära
associonscentrum. Dessa fyra tankehärdar, som framför de mellanliggande sinneshärdarna
utmärkas genom en egendomlig och högst invecklad nervstruktur, äro de verkliga
tankeorganen, de enda organen för vårt medvetande. På senare tiden har Flechsig
påvisat, att i en del af desamma, hos människan, finnas ytterligare och
synnerligen invecklade strukturer, som saknas hos de öfriga däggdjuren, och genom
hvilkas tillvaro det mänskliga medvetandets öfverlägsenhet förklaras.
Medvetandets patologi. Den moderna fysiologins betydelsefulla upptäckt,
att stora hjärnan hos människan och de högre däggdjuren är organet för det
andliga lifvet och medvetandet, bekräftas på ett lysande sätt genom patologin,
kunskapen om dess sjukdomar. Om de ifrågavarande delarna hos stora hjärnans
bark förstöras genom sjukdomar, upphör deras funktion och hjärnfunktionernas
lokalisation kan här t. o. m. partiellt påvisas. När enstaka ställen på detta
område sjukna, försvinner också den del af tänkande och medvetande, som är
bunden vid det i fråga varande stället. Samma resultat lämnar det patologiska
experimentet; förstörandet af ett dylikt bekant ställe (t. ex. i språkcentrum,),
tillintetgör dess funktion (språket). För öfrigt är det ju tillräckligt, att hänvisa på
de mest bekanta dagliga företeelserna på medvetandets område, för att bevisa dess
fullständiga beroende af hjärnsubstansens kemiska förändringar. Många
njutningsmedel (kaffe, té) upplifva vår tankeförmåga; andra åter (vin, öl) göra oss
uppsluppna; mysk och kamfer, använda som retningsmedel, upplifva det
slocknade medvetandet; eter och kloroform bedöfva detsamma o. s. v. Huru skulle
allt detta vara möjligt, om medvetandet vore ett immateriellt väsen, oberoende
af dessa anatomiskt påvisade organ? Och hvari består den »odödliga själens»
medvetande, när den icke längre äger dessa organ?
Alla dessa och andra bekanta fakta visa, att medvetandet hos människan
— och likaså hos de närmast besläktade däggdjuren — år Jöräünderligt och
att dess verksamhet när som helst kan förändras genom inre orsaker
(ämnesomsättning, blodkretslopp), och yttre orsaker (hjärnskador, retning o. s. v.).
Mycket lärorika äro också de det alternerande eller dubbla medvetandets märkvärdiga
tillstånd, som påminna om en »generationsväxling af föreställningarna»; samma
människa visar på olika dagar och under förändrade omständigheter ett helt och
hållet olika medvetande; hon vet icke i dag, hvad hon gjorde i går; i går
kunde hon säga: »Jag är jag», i dag måste hon säga: »Jag är en annan».
Dylika afbrott i medvetandet kunna vara icke endast under dagar, utan under
månader och år och de kunna t. o. m. blifva beständiga.
Medvetandets ontogeni. Som hvar och en vet, är det nyfödda barnet
ännu helt och hållet utan medvetande, hvilket, som Preyer har visat, utvecklar
sig först senare, sedan det lilla barnet har börjat tala, det talar om sig själf
under långa tider alltid i tredje person. Först i det betydelsefulla ögonblicket,
då det för första gången säger »jag», då jag-känslan blir klart för det, börjar
dess själfmedvetande att gro och på samma gång motsatsen till den yttre
världen. De snabba och djupt ingripande framstegen i kunskap, hvilka barnet,
under de första tio lefnadsåren gör genom föräldrarnas och skolans undervisning,
och senare långsammare, under det andra årtiondet ända till den fullbordade
andliga mogenheten, äro nära förknippade med otaliga framsteg i tillväxten och
medvetandets och dess organ, hjärnans, utveckling. Men äfven när lärjungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
