Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Själens odödlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 ELFTE KAPITLET.
tillfällen skall hafva utfört. För det rena förnuftet äro dessa mystiska
trosartiklar lika oantagliga, som den därmed förknippade hypotesen om ett evigt lif.
Det eviga lifvet. De fantastiska föreställningar, som den kristna kyrkan
lär om den odödliga själens eviga fortvaro efter kroppens död, äro lika rent
materialistiska som den därmed förknippade dogmen om »köttets uppståndelse».
I detta afseende anmärker Savage mycket riktigt i sitt intressanta verk
»Religionen i den Darwvinska lärans ljus»: »En bland kyrkans beständiga anklagelser
mot vetenskapen är, att den senare är materialistisk. Jag skulle i förbigående
vilja påpeka, att hela den kyrkliga föreställningen om det kommande lifvet alltid
varit och än i dag är den renaste materialism. Den materiella kroppen skall uppstå
och bo i en materiell himmel». För att öfvertyga sig därom behöfver man
endast opartiskt läsa en af de otaliga predikningar, eller ett af de under nyare
tiden mycket omtyckta frasrika bordstalen, i hvilka det eviga lifvets härlighet
skildras såsom de kristnas högsta goda och tron därpå lofprisas såsom sedelärans
grundval. Då har den fromme spiritualistiskt troende i »paradiset» att vänta
ett högt utveckladt sällskapligt kulturlifs alla fröjder, medan de gudlösa
materialisterna af den »älskade fadern» pinas med eviga helveteskval.
Metafysisk odödlighetstro. Gent emot den materialistiska atavism, som
är förhärskande i den kristna och muhamedanska kyrkan, representerar den
metafysiska atavismen, såsom den läres af de flesta dualistiska och spiritualistiska
filosoferna, en skenbart renare och högre trosform. Såsom dess mest betydande
grundläggare måste Platon anses. Han förkunnade redan i 4:de århundradet
före Kristus den fullkomliga dualism mellan kropp och själ, som sedan i den
kristna trosläran blef till en af de tre teoretiskt viktigaste och praktiskt
verkningsfullaste artiklarna. Kroppen är dödlig, materiell, fysisk; själen är odödlig,
immateriell, metafysisk. Båda äro endast under det individuella lifvet tillfälligt
förbundna med hvarandra. Enär Platon för den autonoma själen antager ett.
evigt lif såväl före som efter denna tillfälliga förbindelse, är han också
anhängare af »själavandringen»; själarna existerade såsom sådana som »eviga idéer»
redan innan de inträdde i människokroppen. Sedan de lämnat densamma
uppsöka de sig en annan kropp såsom boningsort och välja då en sådan, som bäst
lämpar sig för deras beskaffenhet. Grymma tyranners själar slinka in i vargars
och gamars kroppar, dygdefulla arbetares i bins och myrors kroppar o. s. v.
Denna Platons själsläras naiva och barnsliga åskådningar ligga klart i dagen;
vid närmare granskning visa de sig vara fullständigt oförenliga med de säkraste
psykologiska kunskapsrönen, för hvilka vi hafva den moderna anatomin och
fysiologin, den framskridna histologin och ontogenin att tacka. Vi nämna dem
här endast, emedan de oaktadt sin orimlighet kunnat nå det största
kulturhistoriska inflytande. Å ena sidan knöt sig nämligen till den Platonska själsläran,
nyplatonikernas mystik, hvilken vann tillträde till kristendomen; å andra sidan
blef den senare en hufvudpelare för den spiritualistiska och idealistiska filosofin.
Den platoniska »idéen» förvandlade sig sedermera till »själssubstansens» begrepp,
hvilket visserligen är lika obegripligt och metafysiskt, men likväl ofta kunde
antaga en fysikalisk anstrykning.
Själs-substans. Uppfattningen af själen såsom substans, är hos många
psykologer mycket oklar. Än betraktas densamma i abstrakt och idealistisk
mening såsom ett immateriellt väsen af helt egendomligt slag, än i konkret och
realistisk mening, och än som ett oklart mellanting mellan båda. Fasthålla vi
vid det monistiska substansbepreppet, som vi utvecklade det (i 12:te kap.), såsom
enklaste grundval för hela vår samlade världsåskådning, så äro inom detsamma
energi och materia oskiljaktigt förenade, Då böra vi hos »själssubstansen» urskilja
den oss allena bekanta psykiska energin (förnimma, föreställa sig, vilja) och den
psykiska materien, genom hvilken allena den kan ernå dessa verkningar, sålunda
den lefvande plasman. Hos de högre djuren bildar själsstoffet då en del af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
