Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Själens odödlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLS-SUBSTANS. 95
nervsystemet, hos de lägre nervlösa djuren och växterna en del af deras mångcelliga
plasmakropp, hos de encelliga protisterna en del af deras plasmatiska cellkropp.
På detta sätt återkomma vi till sjäålsorganen och nå fram till den naturenliga
insikten, att dessa materiella organ äro oumbärliga för själsverksamheten, men
själfva själen är aktuell, den är summan af sina fysiologiska funktioner.
Helt annorlunda gestaltar sig den specifika själssubstansens begrepp hos de
dualistiska filosofer, som antaga en sådan substans. Den odödliga »själen» skall
då visserligen vara materiell, men likväl osynlig och helt och hållet olika den
osynliga kroppen, i hvilken den bor. Själens osynlighet betraktas därvid såsom ett
mycket väsentligt attribut till den. Några jämföra därvidlag själen med etern
och betrakta den liksom den senare såsom ett ytterst fint och lätt, i högsta grad
rörligt ämne eller ett imponderabelt agens, hvilket öfverallt sväfvar mellan den
lefvande organismens vägbara delar. Andra däremot jämföra själen med den
blåsande vinden och tillskrifva den sålunda ett gasformigt tillstånd och det är
ju också denna jämförelse, som hos naturfolken först ledde till den senare, så
allmänt blifna dualistiska uppfattningen. Då människan dog, återstod kroppen
såsom ett dödt lik, men den odödliga själen »flydde ur den med det sista
andetaget»
Etersjäl. Människosjälens jämförelse med den fysikaliska etern såsom en
kvalitivt liknande företeelse, har under nyare tiden vunnit konkretare gestalt
genom optikens och elektricitetens storartade framsteg (i synnerhet under det
senaste årtiondet); ty dessa hafva gjort oss bekanta med eterns energi och sålunda
samtidigt tillåtit oss, att draga vissa slutsatser angående detta rummet utfyllande
väsens materiella natur. Enär jag senare (i 12:te kap.) ämnar tala om dessa
viktiga förhållanden, skall jag här icke längre uppehålla mig därmed, utan vill
endast i korthet påpeka att antagandet af en eter själ därigenom blifvit fullständigt
ohållbart. En dylik »eterisk själ», d. v. s. en själssubstans, som liknar den
fysikaliska etern och lik denna sväfvar mellan den lefvande plasmans eller
hjärnmolekylernas vägbara delar, kan omöjligen framkalla individuellt själslif. Hvarken
de mystiska åskådningssätt, som vid midten af vårt århundrade så lifligt
diskuterades, eller den moderna neovitalismens försök, att sätta denna mystiska
»lifskraft» i förbindelse med den fysikaliska etern, behöfva numera någon
vederläggning.
Luftsjäl. Mycket mera allmänt utbredd, och än i dag i högt anseende står
det åskådningssätt, som tillskrifver själssubstansen en gasformig beskaffenhet.
Det mänskliga andetagets jämförelse med den blåsande vinden är urgammal;
båda ansågos ursprungligen vara identiska och fingo samma namn. Grekernas
anemos och psyke, och romarnas anima och spiritus, äro ursprungligen benämningar
för vindens fläktar, hvilka sedermera öfverflyttades från denna till människans
andefläkt. Sedermera identifierades denna »lefvande ande» med olifskraften»
och betraktades slutligen såsom själfva själens väsen, eller, i trängre bemärkelse,
såsom dess högsta yttring »anden». Därifrån härledde fantasin ytterligare den
mystiska föreställningen om de individuella andarne, »spökena» (spirits). Äfven
dessa föreställer man sig ju än i dag mest såsom »luftformiga väsen» men
begåfvade med organismens fysiologiska funktioner; i många berömda
spiritistkretsar har man emellertid likväl lyckats fotografera dem!
Flytande och fast själ. Under det 19:de århundradets sista årtionden, har
den experimentala fysiken lyckats att förvandla alla gasformiga kroppar till
flytande och de flesta äfven till fast aggregationsform. Därtill behöfves ingenting
annat än lämpliga apparater, hvilka under mycket högt tryck och vid mycket låg
temperatur starkt komprimera gaserna. Icke endast de luftformiga elementerna,
syre, väte, kväfve, utan äfven sammansatta gaser (kolsyra) och gasblandningar
(atmosfärisk luft) har man sålunda försatt ur luftformigt till flytande tillstånd.
Därigenom hafva dessa osynliga kroppar emellertid blifvit synliga och i viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
