Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Själens odödlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 ELFTE KAPITLET.
mening äfven »gripbara» för hvar och en. Med denna täthetsförändring har den
mystiska nimbus försvunnit, som förut för det vanliga åskådningssättet beslöjade
gasernas väsen såsom osynliga kroppar, hvilka likväl utöfva sinnliga verkningar.
Om nu själssubstansen verkligen vore gasformig — som ännu i dag många
»bildade» tro — så skulle man också vara i stånd att genom användning af
högt tryck och låg temperatur kunna kondensera den, och förvara den i en glasflaska,
såsom »odödlig vätska» (fluidum animae immortale). Genom vidare afkylning
och kondensation skulle det då också lyckas, att öfverföra den flytande själen
till fast tillstånd (själs-snö). Hittills har experimentet icke lyckats.
Djursjälens odödlighet. Om atanismen vore sann, och människans »själ»
verkligen skulle fortlefva i all evighet, så skulle man också vara tvungen att
helt och hållet påstå detsamma om de högre djurens själ, åtminstone om de
närmast stående däggdjurens (apor, hundar o. s. v.). Ty människan utmärker
sig framför dessa sistnämnda icke genom en särskild ny art eller en egendomlig,
endast henne tillkommande funktion af psyke, utan endast genom en högre grad
af psykisk verksamhet, genom mera fullkomlig utveckling. I synnerhet
medvetandet är hos många människor (men absolut icke hos alla!) högre utveckladt än
hos de flesta djur; idéassociationens, tänkandets och förnuftets förmåga. Emellertid
är denna skillnad alls icke så stor, som man vanligen antager, och den är i alla
hänseenden mycket ringare än den motsvarande skillnaden mellan den högre
och lägre djursjälen och t. o. m. än skillnaden mellan människosjälens högsta
och lägsta gradationer. Om man alltså tillskrifver den sistnämnda »personlig
odödlighet», så måste man också tillerkänna den de högre djuren.
Denna öfvertygelse om djurens individuella odödlighet återfinnes också helt
naturligt hos många folk i gamla och nya tiden, och ännu i dag hos mång
tänkande människor, hvilka för sig själfva göra anspråk på »evigt lif» och
samtidigt äga en grundlig empirisk kunskap om djurens själslif. Jag kände en
gammal jägmästare som — tidigt änkeman och barnlös — under mer än 30 år
lefde ensam i en härlig skog i Ostpreussen. Hans enda umgänge utgjordes af
några tjänare, med hvilka han växlade endast de nödvändigaste orden, och ett
stort koppel af de mest olika hundar, med hvilka han lefde i det innerligaste
själsumgänge. Genom mångårig uppfostran och dressyr, hade denne fina
iakttagare och naturvän left sig djupt in i sina hundars individuella psyke och han
var lika fast öfvertygad om deras personliga odödlighet som om sin egen. Några
af hans intelligentaste hundar stodo enligt hans objektiva jämförelse på en högre
psykisk ståndpunkt än hans gamla, slöa piga och den råe, enfaldige drängen.
Hvarje opartisk iakttagare, som under åratal studerar det medvetna och
intelligenta själslifvet hos utmärkta hundar, och uppmärksamt följer de psykologiska
förloppen i deras tänkande, omdömen och slutsatser, måste medgifva, att de med
samma rätt som människor kunna göra anspråk på »odödlighet».
Bevis för atanismen. De grunder, hvilka man sedan 2000 år tillbaka anfört
för själens odödlighet, och hvilka ännu i dag göras gällande för densamma, utgå
till största delen icke från sträfvan efter kunskap om sanning, utan fast mer
från det s. k. »känslans behof» d. v. s. fantasilifvet och diktningen. För att
tala med Kant, är själens odödlighet icke ett kunskapsobjekt för det rena
förnuftet, utan ett »postulat af det praktiska förnuftet». Detta senare, och de med
detsamma förenade »känslans behof, den moraliska uppfostrans behof» o. s. v.
måste vi emellertid helt och hållet lämna ur spelet, om vi ärligt och opartiskt
vilja nå fram till den rena kunskapen om sanningen, ty denna är endast och
allenast möjlig att nå genom empiriskt grundade och logiskt klara slutsatser
af det rena föruftet. Här gäller således om atavismen detsamma som om teismen:
båda två äro endast föremål för mystisk diktning, transcendent tro, men icke för
förnuftigt slutande vetenskap.
Skulle vi vilja analysera alla de särskilda grunder, som göras gällande för odöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
