Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Substanslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET KINETISKA SUBSTANSBEGREPPET. 103
små kroppsdelar, som svänga i det tomma rummet och verka i fjärran. Denna
kinetiska substansteoris egentliga grundare, och mest ansedda representant, är
den store matematikern Newton, gravitationslagens berömde upptäckare. I hans
hufvudarbete, »Philosophiæ naturalis principia mathematica», (1687) påvisade han,
att i hela världsalltet härskar en och samma grundlag för massattraktionen,
samma oföränderliga gravitationskonstant; två massdelars attraktion står i direkt
förhållande till sina massor och omvändt proportionellt med kvadraten på
afstånden. Denna allmänna »tyngdkraft» förorsakar såväl det fallande äpplets rörelse
och hafvets flodvåg, som planeternas kretslopp kring, och de kosmiska rörelserna
hos alla världskroppar. Det var Newtons odödliga förtjänst, att han en gång för
alla faställde denna gravitationslag och fann en oangripbar matematisk formel
för densamma. Men denna döda matematiska formel, på hvilken de flesta
naturforskare här som i många andra fall lägga den största vikten, gifver oss endast
det kvantitativa beviset för teorin, men icke den minsta insikt i företeelsernas
kvalitativa väsen. Den oförmedlade fjärrverkan, som Newton härledde ur sin
gravitationslag och som blef en af den senare fysikens viktigaste och farligaste
dogmer, gifver oss icke den minsta upplysning om massattraktionens egentliga
orsaker, utan stänger fastmer vägen till kunskap om den. Jag förmodar, att de
fortsatta spekulationerna öfver hans mystiska fjärrverkan icke minst bidragit till,
att senare föra den skarpsynte engelske matematikern in i det mystiska drömmeriets
och den teistiska vantrons dunkla labyrint, i hvilken han vandrade under de
sista 34 åren af sin lefnad. Till slut uppställde han t. o. m. metafysiska
hypoteser öfver profeten Daniels spådomar och öfver de oförnuftiga fantasterierna i
Johannes uppenbarelse!
Det pyknotiska substansbegreppet. (Förtätningens eller pyknosens
urbegrepp.) I principiell motsats till den härskande vibrationsläran eller den
kinetiska substansteorin, står den moderna densationsläran eller den pyknotiska
substansteorin. Denna är på det mest ingående sätt framställd af J. G. Vogt (i
Leipzig) i hans idérika verk: »Elektricitetens och magnetismens väsen på
grund af ett enhetligt substansbegrepp» (1891). Vogt antog såsom världsalltets
urkraft, såsom universell prodynamis, icke de i rörelse varande massdelarnas
svängningar eller vibrationer i tomrummet utan den individuella Jörtätningen eller
densationen hos en enhetlig substans, som kontinuerligt, d. v. s. utan mellanrum
uppfyller hela den oändliga världsrymden. Den enda mekaniska verkningsform,
som innebor i densamma, består däri, att genom förtätnings- eller
kontraktionssträfvan uppstå oändligt små förtätningscentra, som visserligen kunna förändra
sin täthetsgrad, och sålunda sin volym, men i och för sig själfva äro oföränderliga.
Dessa den universala substansens individuella minsta smådelar, förtätningscentra,
som man skulle kunna kalla för pyknatomer, motsvara i allmänhet det kinetiska
substansbegreppets uratomer eller sista diskreta små massdelar. De skilja sig
emellertid väsentligen därigenom, att de äga förnimmelse och sträfvan (eller
viljerörelse af enklaste slag) och alltså i viss mening själ — en återklang af
den gamla Empedokles lära om »elementernas kärlek och hat». Dessa
»själsägande atomer» sväfva icke heller i det tomma rummet, utan i den
kontinuerliga, ytterst tunna fhellansubstans, som bildar ursubstansens icke förtätade del.
Genom vissa »konstellationer, rubbningscentra eller deformerings-system», samlas
stora massor af förtätningscentra hastigt i väldig utsträckning, och ernå en
öfvervikt öfver de kringlagrade massorna. Därigenom skiljas eller differensieras
substansen, som i sitt ursprungliga hvilotillstånd öfverallt äger samma medeltäthet,
i två hufvudbeståndsdelar: de rubbningscentra, som positivt öfverskrida
medeltätheten genom pyknos, bilda världskropparnas vägbara massor (den s. k.
»ponderabla materien»); den tunnare mellansubstansen däremot, som fyller rummet
mellan dem och negativt öfverskrider medeltätheten bildar »etern» (den
»imponderabla materien»). Följden af denna åtskillnad mellan massa och eter är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
