Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Vetande och tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETANDE OCH TRO. 139
det första på Jförnimmandet af objekten förmedelst sinnesverksamheten, och för
det andra på de sålunda vunna intryckens förbindelse genom associon till
föreställning hos subjektet. Förnimmelsens verktyg äro sinnesorganen (sensillerna); de
verktyg, som bilda och sammanknyta föreställningarna äro tankeorganen
(froneterna). Dessa senare äro delar af det centrala, de förra däremot delar af det
periferiska nervsystemet, det viktigaste och högst utvecklade organsystem hos de
högre djuren, hvilket ensamt och allena förmedlar deras hela själsverksamhet.
Sinnesorganen (sensilla). Människans sinnesverksamhet, som är den första
utgångspunkten för all kunskap, har långsamt och småningom utvecklat sig ur de
närmast besläktade däggdjurens, primaternas. Deras organ äro hos denna högst
utvecklade djurklass öfverallt af väsentligen samma byggnad, och deras funktion
försiggår öfverallt efter samma fysikaliska och kemiska lagar. De hafva
öfverallt utvecklat sig historiskt på samma sätt. Liksom hos alla andra djur, så äro
också hos mamalierna alla sensiller ursprungligen delar af huden (»hudtäcket»),
och öfverhudens (epidermis) känsliga celler äro ur föräldrar till alla olika
sinnesorgan, hvilka genom anpassning till olika retningar (ljus, värme, ljud, kemopatos)
ernått sin specifixa energi. Såväl de stafformiga cellerna hos vårt ögas näthinna
och hbörselcellerna i vårt öras snäcka, liksom ock luktcellerna i näsan och
smakcellerna på vår tunga, härstamma ursprungligen från dessa öfverhudens
enkla och indifferenta celler, som betäcka hela vår kroppsyta. Detta
betydelsefulla faktum bevisas direkt genom omedelbar iakttagelse af människans liksom
alla andra djurs embryo. Ur detta ontogenetiska faktum framgår emellertid
enligt den biogenetiska grundlagen med säkerhet den innehållsdigra slutsatsen
att äfven i våra förfäders långa stamhistoria de högre sinnesorganen med deras
speciella energi ursprungligen uppstått ur lägre djurs öfverhud, ur ett enkelt
cellskikt, som ännu icke innehöll några sådana söndrade sensiller.
Sensillernas specifika energi. Af största betydelse för den mänskliga
kunskapen är det faktum, att olika nerver i vår kropp äga förmåga att iakttaga
helt olika kvaliteter hos den yttre världen och endast dessa. Ögats synnerv
förmedlar endast ljusförnimmelse, örats hörselnerv endast ljudförnimmelse,
näsans luktnerv endast luktförnimmelse o. s. v. Det är likgiltigt hvilka retningar,
som träffa och påverka de särskilda sinnesverktygen, deras reaktion mot dessa
behåller alltid samma kvalitet. Ur dessa sinnesnervernas specifika energi, som
till sin mest vidsträckta betydelse först uppskattades af den store fysiologen
Johannes Müller, har dragits mycket vilseledande slutsatser, i synnerhet till
förmån för en dualistisk och apriorisk kunskapsteori. Man påstod, att hjärnan
eller själen endast kunde iakttaga ett visst tillstånd hos den retade nerven, och
att man däraf icke kunde draga någon slutsats på den retande yttervärldens
tillvaro och beskaffenhet. Den skeptiska filosofien drog däraf den slutsatsen, att
själfva den yttre världen vore tvifvelaktig och den extrèma idealismen betviflade
icke endast denna realitet, utan den förnekade den helt enkelt; den påstod, att
världen endast funnes till i vår föreställning.
Gentemot dessa misstag måste vi erinra om, att den specifika energin
ursprungligen icke har varit en särskild kvalitet hos enskilda nerver och skapats
speciellt för dem, utan den har uppstått genom anpassning till öfverhudcellernas
— i hvilka de sluta — särskilda verksamhet. Enligt arbetsfördelningens stora
lagar angrepo sig de ursprungligen indifferenta hudsinnescellerna» med olika
uppgifter, i det en del upptogo ljusstrålarnas retning, en annan ljudvågornas
intryck, en tredje den kemiska inverkan af luktande substanser o. s. v. Under
loppet af långa tidsrymder åstadkommo dessa yttre sinnesretningar en succesiv
förändring hos dessa öfverhudsställens fysiologiska och längre fram äfven
morfologiska egenskaper, och samtidigt därmed förändrade sig också de sensibla
nerver, som ledde de af dem upptagna intrycken till hjärnan. Det naturliga
urvalet förbättrade steg för steg de särskilda ombildningar, hvilka visade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
