Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Vetande och tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETANDE OCH TRO. 141
således med våra sinnen, framför allt med synen och känseln, alltid endast lära
känna en del af de egenskaper, som ägas af yttervärldens föremål. Men äfven
denna partiella iakttagelse är ofullständig så till vida, som våra sinnesverktyg
äro ofullkomliga och sinnesnerverna, såsom tolkar, endast meddela hjärnan
öfversättningen af de mottagna intrycken.
Denna erkända ofullkomlighet hos vår sinnesverksamhet får emellertid icke
hindra oss ifrån att i dess verktyg och framför allt i ögat, se de ädlaste organ.
I förening med hjärnans tankeorgan äro de den värdefullaste gåfva naturen
gifvit människan. Med full sanning säger Albrecht Rau: »All vetenskap är i sista
rummet sinneskunskap; sinnens data negeras icke däri utan tolkas. Sinnena äro
våra första och bästa vänner; långt innan förståndet utvecklar sig säga de åt
människan hvad hon skall göra och låta. Den som öfverhufvud förnekar
sinnlJigheten, för att undgå dess faror, den handlar lika obetänksamt och dåraktigt
som den, hvilken rifver ut sina ögon, emedan de också en gång skulle kunna
se skamliga ting, eller som den, som hugger af sin hand, emedan han fruktar,
att den också en gång skulle kunna utsträckas efter främmande gods.» Med
full rätt kallar därför Feuerbach all filosofi, alla religioner. alla institut, som
motsäga sinnlighetens princip icke endast falska utan rent af grundfördärhliiga.
Utan sinnen ingen kunskap! »Nihil est in intellectu, quod non fuerit in sensu!»
(Locke). Hvilken hög förtjänst darwinismen under nyare tiden förvärfvat sig om
en djupare kunskap om, och ett riktigt värderande af sinnesverksamheten, har
jag redan för 25 år sedan sökt visa i mitt föredrag »om sinnesverktygens
ursprung och utveckling». (Bonn 1878.)
Hypotes och tro. Den högt utvecklade kulturmänniskans kunskapsdrift
nöjer sig icke med den bristfälliga kunskap om yttervärlden, som hon vinner
genom sina ofullkomliga sinnesorgan. Hon är fastmer angelägen att omsätta
de sinnliga intryck, som hon förvärfvat genom dem, i kunskapsvärden; hon
förvandlar dem i stora hjärnbarkens sinneshärdar till specifika sinnesförnimmelser
och förbinder dessa genom assosion i deras tankehärdar till föreställningar.
Genom ytterligare sammankedjande af föreställningsgrupperna kommer hon
slutligen till sammanhängande vetande. Men detta vetande förblir alltid
bristfälligt och otillfredsställande, om icke Jantasin kompletterar den otillräckliga
kombinationskraften hos det uppfattande förståndet och genom assosion af
minnesbilder sammanknyter aflägset liggande kunskaper till ett sammanhängande helt.
Därvid uppstå nya, allmänna föreställningsbilder, hvilka först förklara de
iakttagna fakta och »tillfredsställa förnuftets kausalitetsbehof».
De föreställningar, som uppfylla vetandets luckor eller träda i dess ställc,
kan man i vidsträcktaro mening kalla för »tro». Så sker det fortfarande i det
dagliga lifvet. När vi icke med säkerhet veta en sak, så säga vi: jag tror det.
I denna mening äro vi också i själfva vetenskapen tvungna att tro, vi förmoda
eller antaga att mellan tvänne företeelser består ett bestämdt förhållande, ehuru
vi icke noga känna detsamma. Är det därvid fråga om kunskapen om orsaken,
så bilda vi oss en hypotes. Emellertid får i vetenskapen endast sådana hypoteser
tillåtas, hvilka ligga inom den mänskliga kunskapsförmågan och hvilka icke
motsäga kända fakta. Dylika hypoteser äro t. ex. i fysiken, läran om eterns
vibration, i kemien antagandet af atomerna och deras valfrändskap, i biologien
läran om den lefvande plasmans molekylärstruktur o. s. v.
Teori och tro. Förklaringen af en större rad sammanhängande företeelser
genom antagandet af en gemensam orsak, kalla vi teori. Äfven vid teorin,
liksom vid, hypotesen, är tron (i vetenskaplig mening!) oumbärlig, ty äfven här
fullständigar den diktande fantasin den lucka, som förståndet lämnar öppen i
kunskapen om tingens sammanhang. Teorin får sålunda alltid endast betraktas
såsom ett närmande till sanningen; det måste erkännas, att den senare kan
undanträngas af en annan, bättre grundad teori. Oaktadt denna erkända osäker-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
