Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Vetenskap och Kristendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 SJUTTONDE KAPITLET.
genom den moderna botaniken, zoologin och antropologin, desto häftigare spjärnar
den kristna religionen, i förening med den dualistiska metafysiken, mot
erkännandet af dessa naturlagar på det s. k. »andliga lifvets» område, d. v. s. inom en
del af hjärnfysiologins gebit.
Denna uppenbara och oförsonliga motsats mellan den moderna
vetenskapliga och den utlefvade kristna världsåskådningen har ingen bevisat klarare,
modigare och mera ovederläggligt än det 19:de århundradets störste teolog, David
Friedrich Strauss. Hans sista bekännelse: »Den gamla och den nya tron» (1872,
fjortonde uppl. 1900) är det allmängiltiga uttrycket för ärlig öfvertygelse hos alla
de nutida bildade, hvilka inse den oundvikliga konflikten mellan kristendomens
härskande trosläror i hvilka de uppfostrats, och den moderna naturvetenskapens
öfvertygande, förnuftsenliga uppenbarelser; hos alla dem, som finna mod
atthäfda Jörnuftets rätt gentemot vantrons anspråk, och hvilka känna det
filosofiska behofvet af en enhetlig världsåskådning. Strauss har, såsom ärlig och
modig fritänkare, långt bättre än jag förmår, ådagalagt de viktigaste motsatserna
mellan »gammal och ny tro». Den fullständiga oförsonligheten mellan de båda
motsatserna, oundvikligheten af en afgörande strid mellan båda — »på lif och
död» — har i synnerhet Eduard Hartmann påvisat i sin intressanta skrift om
kristendomens själfupplösning (1874).
Bland de talrika arbeten, hvilka under 19:de århundradets lopp befordrat
kristendomens, dess väsendes och dess läras vetenskapliga kritik, böra dessutom
följande särskildt framhållas: David Strauss, Das Leben Jesu für das deutsche
Volk, 1864 (XI uppl. Bonn 1890). Ludwig Feuerbach, Das Wesen des
Christenthums, 1841 (IV uppl. 1883). Paul de Regla (P. Desjardin), Jesus von Nazareth,
vom wissenschaftlichen, geschichtlichen und gesellschaftlichen Standpunkte
dargestellt. Leipzig 1894. S. E. Verns, Vergleichende Uebersicht der vier
Evangelien. Leipzig 1897.
När man läst Strauss’ och Feuerbachs verk samt John William Drapers (1875)
»Historia öfver konflikterna mellan religion och vetenskap», kan det synas
öfverflödigt att härstädes ägna ett särskildt kapitel åt detta ämne. Det torde likväl
vara nyttigt och nödvändigt, att vid detta tillfälle kasta en kritisk blick på denna
strids historiska förlopp och detta därför, att den stridande kyrkans angrepp
på vetenskapen i allmänhet och utvecklingsläran i synnerhet under senare tiden
blifvit synnerligen skarpa och hotande. Också äro den andliga förslappningen,
som på senaste tid gjort sig gällande, och reaktionens stigande flod på
politiskt, socialt och kyrkligt område tyvärr blott alltför mycket ägnade att öka
dessa faror. Skulle någon tvifla härpå, behöfver han blott läsa de kristna
synodernas och tyska riksdagens förhandlingar under de sednaste åren. I samklang
härmed stå många världsliga regeringars bemödanden, att ställa sig på bästa
möjliga fot med det andliga regementet — deras naturliga dödsfiende — d. v. s.
att underkasta sig dess ok. Såsom ett gemensamt mål föresväfvar de båda
bundsförvanterna den fria tankens och den fria vetenskapliga forskningens
undertryckande, i syfte, att på detta sätt lättast försäkra sig om det absoluta
herraväldet.
Vi måste uttryckligen betona, att härvidlag handlar sig om vetenskapens
och förnuftets nödtvungna försvar mot den kristna kyrkans och dess väldiga
härskarors skarpa angrepp och alldeles icke om oberättigade angrepp från de
förra mot de sistnämnda. Därvid måste vårt försvar i första rummet riktas mot
papismen eller ultramontanismen, ty denna »allena saliggörande» och »för alla
bestämda» katolska kyrka är icke blott vida större och långt mäktigare än de
andra kristna konfessionerna, utan den äger framför allt fördelen af en storartad,
centraliserad organisation och en oöfverträffad politisk slughet. Man hör
visserligen ofta naturforskare och andra vetenskapsmän yttra den åsikten, att den
katolska vantron icke vore värre än den öfvernaturliga trons andra former, och att.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
